har sig bekant vissa ställningar och sörhållanden på högre ort, ganska väl, att knappt någon enda af de nuvarande konseljledamöterne i det stora hela är någon reslormvän. Ilärutinnan öfverensstämma de således i det närmaste med de Konservative. Mot dem hafva de alltså icke något giltigt skäl att draga i härnad. Aterstår silunda blott Konungen, he ilken man har många och glädjande anledningar tre vara en varm vän af alla sådana relormer, som i grundlagsenlig väg låta sig utföra. bet kan följakteligen icke vara någon annan, än Honom, den dallena-beslutandes, som de konservatives harmsulla opposition gäller. Det är emot JIonom, som de förklarat krig, väl icke med svärdet och brandsacklan i händerna; men dock på ett sält, som tydligen och klart tillkännagifver deras bjertans innersta tankar; tillkännagilver deras sjudande och gränslösa harm öfver, att han anärmat sig den venstra sidana, gjorlh mine af att handla i nationens och icke, såsom ofta förut varit fallet, i vissa privilegierade Ständs interessen. — Det kan för en framtid icke vara så oåfvel, att hafva denna sak på rediga fötter. känner man blott en gång målet, mot hvilket de glödande skotten komma att rigtas, så kan man i tid vara betänkt på att befästa och skydda detsamma.... Nu åter till den framställda tablåen! j cMorgonena säger, atl de Konservative aför ögonblicket ölvergilvit sina vid regeringens hetanksamhet och reformförsigtighet fästade förhoppningar. De tro alltst ännu på en snart till deras fördel inträslande förändring. be hoppas således ännu på, alt det gamla esystemetsa för dem gyllene tidehrars snarligen skall återkomma. Det vore illa, högst itla, om dessa förhoppningar skulle gå i iullbordan — om man ånnu en gång skulle få se förnyade 1812 års inskränkning i yttranderätten; de skånska, s. k. upproren; de många högamlsprocesserna; den beryktade, Sveriges nationalära kränkande, skeppshandeln; balansen i ministerkassan; korruptionerna med ordnar, titlar och embeten för handtag, gisna åt regeringen i vissa för den maktpaliggande riksdagsfrågor; det grundlagsviäriga besordringssätt, som under loppet af nära ett sjerdedels sekel demoraliserande verkat på vera embetsverk och från dem åter på nationen; 1858 års blodiga uppträden vid stadshuset och i storkyrkobrinken, 0. s. v. — Vi tro icke, alt en sådan tid mera skall komma. Vi tro tillochmed, att det skulle vara älventyrligt, för att ej siga något ännu värre, att förnya en dylik lek med folkets känslor och tålamod. Förhoppningarne på ett bättre kommande, sedan asystemeto slulligen dodt strådoden, bafva varit alltför stora, för all icke, om de i allo skulle svikas, taga en ända med förskräckelse. aMOTgoOneno yttrar vidare, all aregeringens losen: reform och modern silantropi osverensstämmer alltsor illa med de äsigter, som de konservative hysa. o — Vi halve aldrig hört, alt regeringen någonsia antagit en så beskaffad åloseno; men äfven om så vore, kunne vi icke inse, ött den för alåderneslandels valo kunde hafva några menliga följder, så vida icke Morgonen med sitt uttryck amodern öl ett hän? menat en slags sjuklig sentimentalitet, ett hänsleri, hvilket icke står i öfverensstämmelse med förnuftets fordringar. konungen har sill a valspråk, ur 46:de 2 Regeringsformen, tagit or— -Såäg snarare efter nöjen och cavaljerernas upp