Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1845, sida 1

nade en vidsträckt f utsiel, ända bort till Alpernas högsta spetsar. Der, ensam och stödd en:ot någon al de hoga stenkolonnerna, omgisven af vilda blomimor och krypverter, liksom ett genomskinligt draperi, kunde hoamtillbringa flera timmar, med ögonen följande de liyende skyarna olsver hennes hufvud. En annan gång, efter att hafva plockat en hel mängd blommor, band hon deraf kransar, dem hon leende satte på sin rena panna, eller andäktigt smyckade Afadornabilden med, som hängde i hennes kammare. Eö kort sidenkjol, etter en hvit musselinsklädning mcd salmmelslil, omslöt hennes smärta sigur. och gjorde synliga vissa delar al hennes runda, valiormade armar. Hennes rika här, benadt midt i pannan, uppeholls af en enda ster guldnål. Ibland brukade det bortskämda barnet pryda sig med Romerska landtflickans c a pulet, hvars långa fikar nedföllo som en slöja på hennes hvita skuldror. Markis Castano glömde ej eller sin uicce vid sin morgonvandring, och det buller, han gjord? för att väcka beljeningen, satte snart hela huset på been. Då Markisen inträdde uti salongen, fann han der sin dotter, som då hon fick se sin far, vänligt drog en ländstol emot honom, latåle sina armar om hans hals och höll honom länge omsammad. ban skulle hafva kunna sagt sig se ett friskt äpple på U vissnad gren. — Du ar då mycket glad alt få lemna slottet — sade han blickande heune i ögonen — och vill du ej säga mig hvarför? Ar du cjnöjd här? Har du ej alla dagar friska blommor, dina dufvor all mala. ... — Jo, min sar; men hvad menar ni? hvad jag här gör i dag, mäste jag älven göra 1 morgon. Svalan, som bvarje är bygger silt bo under milt fens ster, har redan slyttat. Som hon, älskar jag all ombyia vistelscort med ärstiderna, och längtar nu till mitt ha i fadon