Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1845, sida 1

länat, går så väl till barnet och den orkeslöse gubben, som till ynglingen i blomman af sin ålder och till mannen i sin fulla lefnadsstyrka. Glädje och sorg äro inom den husliga kretsen gemensamme. År den ene svag, så understödjes han af den starkare; sjuknar någon, så varder han med ömhet och kärlek vårdad; gör åldern den ene oförmögen till arbete, så näres och plägas han af de andre; — med ett ord: ingen blir öfvergifven, ingen förbigången, ingen glömd af dem, som honom älska. Der, hvarest allas bästa är gemensamt, kan ingen afundsjuka, ingen tvedrägt uppkomma. Oenighet, bat och afund härleda sig endast fråu det omåliliga begäret att få allt mer och mer, och få det för sig allena. Detta är dock ingalunda Försynens afsigt med de gåfvor, oss beskäras. Endast det, som man delar med andra, af hvilka man vet sig halva samma kärleksprof att förvänta, kan rätt frojda hjertat. Fäder, mödrar, barn, bröder, systrar.... gifves det väl några heligare och ljufvare namn, än dessa? och hvarföre finnes det väl andra på jorden? Hade kärlekens allsmäktiga band blifvit bibebållne sådane, som de ursprungligen voro, så bade de fleste af de olyckor, som nu plåga menskligheten, varit densamma obekante, och ett bjertligt deltagande hade lindrat de oundvikliga bekymrens börda. De enda tårar, hvilkas bitterhet icke kan mildras, äro de, hvilka icke kunpa fällas vid någon älskad likes bröst; icke af någon vänlig band aftorkade varda. Hvad kan vara orsaken till, att vår lott förefaller oss så tryckande, att vårt lif af elände och vedermödor så uppfylldt blifvit? — skulden dertill ligger hos oss sjellve. Vi hafve öfvergifvit naturens väg, glömt dess föreskrifter, förgätit lagens yppersta bud och det, som är thesso likt: Du skall älska din nästa såsom dig sjelf.e — Den, som skiljer sig från de sina och ensam begifver sig astad öfver branta klippor och obanade vägar, han må icke klaga öfver, om han finner vägen lång, ödslig, mödosam och besvärlig. (Sen på foglarne under himmelen: de så icke, icke heller skära de något upp, och församla intet i ladorna; likval föder eder himmelske Fader dem: ären J då icke mycket mera, än de? På jorden är tillräckligt rum för alla, och Gud gaf henne förmågan att frambringa det, som är nödigt till alla hennes innebyggares uppehälle och uödtorft. Om någon saknar det nodvändi