stört den gudomliga ordningen, brutit det ursprungliga familjeförbundet, söndrat sig, blifvit hvarandras fiender och förtryckare, i stället för att lefva såsom bröder. Ibland menniskorna uppstodo under tidens lopp stammar, samfund, folkslag och nationer, hvilka, i stället för att hjelpa och understödja hvarandra, endast tänkte på, hvem som skulle kunna göra den andra största skadan, för all derigenom rikta sig sjelf. — Egennyttan var född, och med henne kommo förderfvet och förbannelsen öfver jorden. Sedan folken sålunda hade söndrat sig srån hvarandra, uppstodo bland dem nya, inbördes tvisligheter. Och några kommo och sade: Vi äre kallade att herrska och regera; J andre ären titl, för all lydas .... himmelen krossade ej i sin vrede desse gudlöse med sina blixtrar, och den lanklösa hopen — teg, böjde nacken under deras ok och åtlydde deras belallningar. Men tyrannerne stiftade lagar till sin och sina likars fördel och upprätthöllo sitt tillvällade anseende och sin makt med svärdet .... På den ena sidan makt, rikedom, nöjen af alla slag; på den andra försakelse, armod, hela tyngden af samhällsbördorna. Sålunda delade jordens Mäktise det goda, som Försynen beskärt menniskorna. Och sjelskärleken, den låga, rå, sinnliga sjelfkärleken befästade sitt välde allt mera. Broder sade till broder: evi hafve ej samma ursprung; vårt blod är renare, bättre, ädlare, än ert: vi vilje ej befrynda oss med eder. J) och edra afkomlingar äro af Himmelen bestämde, alt för alltid vara våra tjenare. På andra ställen åter var det icke börden, utan rikedomen, som bestämde menniskornas anseende och afgjorde deras öden. Huru mycket har du? — Så och så mycket .... Stig fram till högsätet! För dig stå de mäktiges dörrar ständigt öppna; till ditt muns tal lyssna de med nöje; du är en välkommen gäst till deras kräsliga måltider och gästabud, en kärkommen deltagare i alla deras förlustelser och nöjen. Huru mycket har du? — Intet.... Packa dig hädan, eljest skola hundarne sönderlita din kropp, liksom armodet dina kläder .... Den fatlige bar inga vänner, inga gynnare, knappast något fädernesland. Så bestämde börden och rikedomen rangordningen mellan menniskorna. Den arbetande klassen, de fattige, proletärerne, såsom man med stolt förakt benämner desamme, hafva i sjelfva verket inga rättigheter, utan blott skyldigheter. Ett sken af frihet har man imedlertid lemnat dem, eburu fullkomlig träldom nästan hade varit bättre, alldenstund trälen af sin herre åtminstone erhåller bröd, husrum och kläder, då deremot aproletärene ofta icke vet, hvad han skall sticka i sin mun, eller luta sitt hufvud inunder vid den annalkande natten. Sådan är den gestalt, som verlden antagit sedan menniskorna söndersleto det broderliga band, som i tidernas början förenade dem med hvarandra. Å ena sidan maklighet, öfverslod och glädje från morgon till qväll; å andra sidan mödor, bekymmer, fattigdom och sorger, från vaggan till grafven. Dem, som äro i åtnjutande af de förstoämnde fördelarne, kallar man de rike, de förnäme, den eleganta