Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1845, sida 1

sinnas, eller åtminstone icke uppenbarligen a : resa sitt hufvud. Menskligheten skall då ic Å mera kunna indelas i trenne stora hufvudklasser: de tärande, de närande, och de, som ingenting hafva. Man skall då icke mera, liksom man gör med ett orent djur, jaga er ur de sammankomster, i hvilka man rådplägar öfver angelägenheter, som asfgöra ert väl eller ve, ja, så att säga, er tillvaro; bet skall då icke mera gifvas några kast-, rang-, eller ståndsskillnader : alla, alla skola hafva och vara värdige alt hafva ett fädernesland, i detta ords vidsträcktaste och mest upphöjda bemärkelse. Och detta sädernesland, i hvärs sköte alla de olika familjeträden så djupt slagit rötter, måste i er kärlek stå öfver allt; annars brister snart det band, som förenar alla. Liksom i. ett konst-ur alla de många hjulen gripa in i hvarandra och åstadkomma hbela verkets jemna och oafbrutna gång, så måste äfven de olika delar, af hvilka en stat består, harmoniskt samverka till etit och samma mål, utan att sinsemellan på något sätt motarbeta hvarandra. ben farligaste fiende, som ett folk har att bekämpa, är de olika individernas enskilta interessen. Dessa, huru ojemförligt små de än varit emot det stora Ilelas, hafva dock mångfaldiga gånger vållat de mest mäktiga staters upplösning och undergång. Vare derföre allt, hvad J ären, och allt, hvad J hafven: edra själsförmögenheter, edert hjerta, edra armar, eder sträfvan, eder hvila, edra egodelar och edra lif helgade fäderneslandet! Vanära och skam öfver den, som icke vill gå i döden för sitt sådernesland! Förgäten imedlertid icke, att J måsten gilva menskligbetens stora interesse företrädet framför tillochmed fäderneslandets I De enskilta solken stå, strängt taget, i samma förhållande till hvarandra som de enskilta familjerna, och äro följakteligen underkastade uppsyllandet af samma allmänna pligter. Gud har skapat menniskan efter sitt beläte, icke, såsom matlerialisterne tro, blott efter den yttre formen, utan efter silt inre väsende, det vill säga: han bar hos henne nedlagt ett frö till den sullkomlighet, hvilken vi, såsom Hans mest utmärkta kånnetecken, tillägge Honom. Att närma sig denna fullkomlighet, bör alltså utgöra målet för hvarje menniskas strälvan här på jorden. Gemensamheten i sträfvandet efter detta mål kalle vi enhet; för att hela menskligheten skall uppnå detsamma måste den således vinnlägga om denna enhet, denna öfverensstämmelse i ett förnul—