Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1845, sida 1

— Räddad! ... från hvilken fara? Af hvem? Hvad vet du derom?... Ah! du lugnar mig, för all göra med mig hvad du vill! — Nej, jag svär er vid den Helige Ande, min son har dolt honom, och det har han, med fara för sitt eget lif, gjort för er skull, ty i natt skola alla förrädare döden dö. — Feodor har räddat min far! hvilket ädelmod! — Jag är icke ädelmodig. mamsello, sade den unge mannen, i det han nalkades,. för alt bispringa Xenia, som var nära att svimma. Feodor hade ledsagat sin mor ända till porten af slottet, der han icke tordes inträda med henne. Han hade hållit sig gömd i närheten, och sedan följde han de begge fruntimren på något afstånd, för alt trygga Xenias flykt, dock utan att låta se sig. Den hans syster hastigt påkommande svagheten nödgade honom likväl att visa sig och skynda till hennes bistånd. Meu hon återfann snart den energi, faran uppväcker hos starka själar. ySiora händelser äro i annalkande; förklara mig denna hemlighet, Feodor. Hvad står på? — Ryssarne äro fria och hämna sig, men skynda er att följa mig, återtog han, och medelst ett mildt tvång drog han henne med sig. — De hämna sig! .. . men på hvem då?... Jag har icke gjort någon något ondt. — — Det är sannt, ni är en ängel... dock är jag rädd, att man i första uppbrusningen icke låter någon, hvem det vara må, vederfaras nåd. De dårarne !! de se icke annat än fiender uti sina gamla herrar och deras familjer; hämdens timme är slagen, låtom oss fly. Solens sista strålar äro bestämda att blifva signalen till antändande af slotten och anställande af ett allmänt blodbad å deras inbyggare. — Ah!... du kommer mig alt rysal Feodor sökte jemt alt förmå Xenia att påskynda sina steg. Under vägen skildrade han emellertid