tigt tänkeoch handlingssätt. Utan den kan ingen fullkomlig ordning hvarken uppstå eller varda beståndande. De olyckor, hyilka nu förhärja jorden, skola icke upphöra förr, än alla solkslag bilda ett enda, stort, enigt samfund, och alla fördersliga skrankor, som nu skilja dem ifrån hvarandra, sjunkit i grus, liksom Tyrus, Sidon, Palmyra och Carthago, eburu för en helt annan makt, än förtryckarnes. Den fosterlandskärlek, som endast omfattar en viss jordrymd, endast fäster sig vid ett visst folk, dess lagar och institutioner, ölvergår lätt i en slags nationalegoism, hvilken kan medföra lika så olycksbringande resultater, som egoismen hos en stats enskilda individer. Den afsöndrar och skiljer de olika landens olika folk ifrån hvarandra, samt förleder dem att skada, i stället för att understödja, hvarannan inbördes. En sådan fosterlandskärlek är moder till det gräsliga, bloddrypande vidunder, som vi i allmänt tal kalle krig; men som rätteligen borde beta brodermord, ty vi äro alla hvarandras bröder. IIvad är vål onaturligare än ordet: 4Främlinge Åro vi icke, såsom jag nyss nämnde, hvarandras bröder? Och huru kan då den ene brodren vara främmande för den andre? IIvarje folk är de andra folken billighet, rättvisa och kärlek skyldigt. Det är dess pligt, att vörda deras förnuftsenliga rättigheter och i nödfall bistå dem, vare sig till försvar mot en förtryckare, eller till återeröfrande af rättigheter, som blifvit dem frånröfvade. Folkens öden stå till hvarandra i en oundviklig vexelverkan. Det folk, hvilket tillåter, alt ett annat i dess närbet boende folk undertryckes, gräfver sjelf en graf åt sin egen fribet. Uppbjuden derföre allt till stiftande af ett fast vänskapsförbund mellan folken, till undanrödjande af alla de fördomar, som ställa sig i vägen för en sådan förening. Ilvarje folk har, efter olikheten af dess förmögenheter, sitt läge och det luftstreck, under hvilket det bor, sin särskilta bestämmelse att uppfylla, den nemligen, som af försynen blifvit det anvisad såsom ett mål för mensklighetens ständigt framåtskridande utveckling. För uppnåendet af detta mål skola alla folk, i mån af sin förmåga, understödja hvarandra, om ej på annat sätt, så derigenom, alt de, under det att de arbeta för sig sjelfve, äfven arbeta för andra. . Intet enda folk är sig sjelft nog; folken bestå och utveckla sig endast och allenast genom ömsesidigt bistånd. Det, hvilket så många predika, nemligen att folken hafva sins emellan stridiga interessen, eger ingen grund; denna lära är blott en omskrisning af den gamla regeln: adivide imperao, söndra, och du skall herrska. Stridiga interessen mellan sjelfva solken kunna aldrig finnas annat än iillsalligivis, och då såsom en följd af en inträffad rubbning i deras naturliga sörhållanden. Nerställen detta vänskapliga umgänge, som aldrig borde hafva rubbats; ty liksom inom en familj den ene medlemmens lycka gör de andra lycklige, så befordrar äfven det ena folkets lycka det andras välgång. När i det land, genom hvilket Nilfloden flyter, regntiden inträffar, då sväller och stiger strömmen och öfversvämmar småningom den honom omgifvande nejden med sitt befruktande vatten, — först de närmast liggande delarne af densamma och sedan de, som ligga fjermare från den egentliga fåran. Månne man för folken skulle behöfva att närmare utveckla denna bild, för att a —