Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1845, sida 1

.AiAiAii — ———— ——— — ——— alt man således icke skulle vänta på honom. Xenia, van vid dessa resor, kände ingen oro öfver Thelenefs frånvaro; vidden af de egendomar, han förvaltade, nödsakade honom ofta att tillochmed för längre tider ömsa vistelseort. Plötsligt stod hennes amma framför henne. oHvad vill du mig så sent? sade Xeniatill henne. — Kom och drick ert the hos oss, det står och väntar på er, svarade amman med en likgillig min, — Jag är icke van alt gå ut så här sent. — I qväll måste ni likväl gå ut Kom bara, hvad är ni rädd för i mitt Sållskapenr Xenia, som af gammalt kände trälarnes förbehållsamhet, tänkte, alt hennes amma beredt henne en öfverraskning. Ilon steg upp och följde gumman. Under vägen fingo de, bäst som de gingo genom den mer än vanligt, äfven vid denna sena tid på dygnet, ödsliga och tysta byn, se ett plötsligt skimmer vid horisonten. yIlvarifrän kommer detta skene?n utropade Xenia förskräckt. — Jag vet icke, svarade gumman tvekande; det äro kanhända aftonrodnadens sista strålar. — Nej, sade Xenia, en by brinner. — Nej, ett slott, svarade Elisabeth med en graflik röst. — Hvad säger du? gentog Xenia, fattande med fasa sin ammas arm. os Ä — Låtom oss skynda; jag måste föra er längre än till vår hydda, svarade Elisabeth. — Hvarthän vill du då föra mig? — Till ett säkert ställe, hvilket Wologda numera icke är. — Men min far, hvad har blifvit utaf honom? Jag har ingenting att frukta för min person, men hvar är min far? — Han är räddad.