Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1845, sida 2

mål, hunnat anordnas på sält som skott. vidare är det min öfvertygelse, att envdsfröktan och dygd likaväl kunna inplantas i barnasinnet emellan lerväggar och under halmtak som inom det praktfullaste palats. Byggnaden är ej det våsendtliga af råddningsbusen — nej! det väsendiliga är ordningen, snyggheten, exemplen, den allvarliga men milda bebandlinsen och den oaflåtliga uppmärksamheten, men framför allt valet af lärare. I de flesta af dessa fall kan visserligen Stora vibys räddningshus tjena såsom ett mönster för andra dylika inrättningar, och jag upprepar ännu en säng, att det alldrig fallit mig in att klandra denna inrättning, icke en gång för dess dyra prydlighets shull, ty det kan naturligtvis alldrig förbises af en förnuftig menniska, att en rik man har full rätt att använda sina penningar till det prydliga, det prydligt-nyttiga eller det endast nyttiga, hvilket han sjelf behagar. Men helt annat än att klandra den rike derföre att han kan hafva allting efter silt bebag, synes det mig vara, att varna den lattige från att vilja hafva allting på samma sätt. lltr Insändare! detta sednare bar jag med mogen öfverläganing 2jorl—men också ingenting annat eller mera! Jag har påstått, attiräddningshusen barnen böra behandlas såsom unga pyrnitentiärer och ej som små prinsar, och det påstärijag ännu, men jag har aldrig sagt, eller velat säga, alt i räddningshuset vid stora Raby förhållandet vore tvärtom. Jag bar tott, alt de medel, som menniShobärleken sammanskjutit till främjande af medmenniskors val, ej borde bortplottras på sten och kalk, eller architektoniska grannlater, så vida dessa ej vore: rent af nodige för ändamålet — och jag vagar behålla min tro, emedan hvarje bortplottrad skilling vore i detta fall ett rofferi ifrån menshligheten. Jag har uttalat min mening, emedan jag skulle svikit min pligt mot menskligheten och såderneslandet, om jag såsom publicist ej protesterat emot en farlig tendens i lidslynnet — och om ni Herr Allehandainsändare harmas deröfver, då är felet edert, men ej milt. Jag sade nyss, att gudsfruktan och dygd kunna lika väl inplantas i barnasinnet under ett lågt halmtak och emellan lerväggar, som i det prydligaste palats. — Ack, Gud ske lof! att så mänga vitinen ännu finnas inom saderneslandet, som vittna med mig! Gå ut käre Insändare på den svenska landsbygden, böj ditt hufvud i ödmjukhet då du ser de laga halmeller torstaken, och stig in! Du skall väl stundom finna laster och brott, men du skall älven finna dygd, rena sinnen, bjertan, som i tro, kopp och vördnad äro böjde iill sin Skapare och — — sattigdom I Hvar tror di väl, att nödens barn samlat sig dessa oforgäneliga skatter?! I de rikes prydliga boningar kanske? I Ah nej, tro mig, dessa stå ej alltid med dörrar som öppnas, då nödens son klappar på! Nej i den laga mörka stugan sitter ännu mangen mor, som då hon ilrigt svänger det surrande spinrockshjulet sör en torftig, oftast ytterst torftig bergning åt sig och sina små, likväl icke försummar, att i dessas sinnen nedlägga den rika lott dem lillkommer i den svenska sattigdomens fursteliga arfvedel, som är trohet, tredlighet, ära, renhjerligbet och tro på Gud! Detta föresväfvade mig, då jag från en långvarig sjukbädd med brinnande bag dikterade de artiklar, hvilka delsvis blifvit af Eder så omildt — och jag vägar tillner alla hennes sltegyn, onå, nål, invände läkaren.