platsen representerar lendasts Ösrerbulvud, bvilken, som vi alla känne, är cå varm och tillgifven vän af bildningen och fölbundervisningen. All ur den embessmo-s mun, hvilken företräder Konungens person, böra anathemer slungas mot civilisationen, kan icke annat, än stöta hvarje förnuftigt tänkande menniska för hufvudet och komma heåne att undra, huru ett dylikt stilltage skall blifva ansedt på bögre ort. En regering, som verkligen vill sitt folks väl (yttrar sig Destutt de Tracy i sin tankedigra commentaire sur Vesprit des lois de Montesquieu kan aldrig i något fall sky sanningen; hennes eget beständ fordrar tvertom, att bon beskyddar densamme. Grundad på natur och förnuft, har bon till fender endast villsarelsen och fördomarne. Utbredandet af rigliga och grundliga kunskaper i alla möjliga spherer af vetandet mäste vara henne angeläget; ja hon kan, såsom jag nyss nämnde, endast sålunda ega bestånd. Allt godt och sannt är för benne; allt ondt och falskt emot benne. Hennes sträfvan mäste alltså gå ut derpå, att på allt sätt befordra upplysningens framgång och utbredande bland alla samfundsmedlemmarne, Synnerligen maktpåliggande är det för benne, alt på en gång skydda de lägre samhåällsklasserna för okunnigheten oc nöden, samt ståsja de högre klassernas öfvermod och förbildning. Hennes diktan och traktan måste alltså gå ut derpå, att, så vidt omständigbeterna det medgifva, bringa både de förre och de sednare i nära beröring med medelklassen såsom den, inom hvilken orduingsanda, flit, rätträdigbet, förnuft och mätla vanligen söreträdesvis äro rådande. Vi älska tro, att II. M. Konungen hyllar dessa och dylika grundsatser ; men om verkligen så är förhållandet, huru skall talaren då infor Konungen kunna försvara sitt förnuftsvidriga knot öfver folkets sträfvan efter just de kunskaper och det vetande, som det är en vis regerings pligt att låta bibringa detsamma? Hvartill tjenar civilisationen? En aktad svensk sörsattare har besvarat denna fråga på följande sätt: Menniskan bör harmoniskt utbildas; i annat fall uppstår i hennes själ skadliga fördomar och villor, som leda henne på afvägar. Den obildade naturmenniskan betraktar naturens senomener, utan att inse deras orsaker. Följden deraf blir den, att hon om den bildar sig hvarjehanda origtiga föreställningar, af hvilka ofta skadliga fördomar uppkomma, som endast genom EE EAA ss