Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1845, sida 1

märksam på, att han gifvst stil ord, att vuce-konu ngen väntade honom i palatset, alt hans häst stod der nere, och all ingen utväg fanns att med hederns bibehållande uteblifva från detta möte. Masaniello iklädde sig sin rika drägt, steg till häst och begaf sig på vag till palatset. Masaniello var en af dessa af naluren företrädesvis begåfvade menniskor, hvilka, icke allenast på snillets vägnar, utan äfven på personens, tyckas med omständigheterna tillltaga I storhet. Hertigen al Arcos hade skickat ex-siskaren den rika drägten i den förhoppningen alt göra honom löjtig. Härutinnan blef han dock högligen bedragen: Masaniello pålog denna drägt, och Masaniello fick utseende af en konung. Således framskred han midt under massans rop af beundran, förande sin häst med en hurtighet och färdighet som skulle hedrat den bäste ryttare vid vice-konungens hof; ty s sin ungdom hade Elasaniello mer än en gång, för sitt nöje, tämt dessa små hästar, hvilkas ursprung härleder sig från den tiden, saracenerna huserade i Kalabrien, och hvilka ännu irra fritt omkring i bergen. Dessutom var han beledsagad af en svit, den få suveräner skulle kunnat skryta med maken till: den bestod nemligen af 159 kompanier, så väl hästsolk som fotfolk, organiserade af honom sjelf, och mer än 60009 obeväpnade menniskor. Iiela denna solkmassa skrek oupphörligt: Lesve Masaniello ! så att, då han nalkades palatset, sag det ut som om det varit en segrare, som hållit sitt tisumsintäåg. Knappt visade Masanicllo sig på platsen framför palatset, förrän besälhafvaren för vice-konungens garde kom ut i porten för atl laga emot honom. Masaniello vände sig då emot den honom beledsagande massan och sade: yMina vänner, jag vet icke hvad som kan förefalla oemellan mig och hertigen; men, hände hvad som hända vill, kommen väl ihåg, att eansast det allmännas väl är och alltid skall vara mälel för