Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1845, sida 1

besittning. Likväl skulle det sorråda en ringa grad af aktning för de många lärda och skarpsinniga statsmän och skriftställare, hvilka hyllat merkantil-systemet, om man ville bjuda till att i en bitande satirisk ton prisa det folks lycka, som, så ofta det sörde en bit mat till munnen, straxt fick den förvandlad i guld, och sina bjordar, skogar och frukter ständigt förvandlade i samma ädla metall; ty så pass kloka voro dock detta systems sorsäktare, att de insågo omöjligheten för ett folk att lefva af guld och silfver allena. På sin höjd kunde en mer än vanligt penningegirig prest (Humila) tro på Sir Walter Raleighs dröm om en guldstad och ett Eldorado. En närmare pröfning af dessa åsigter visar, all de, utgående från följande grundtankar, verkligen kunnat undgå att falla in i så plumpa misstag, och likväl försvara bandelsbalans-principen. 4) De erkänna nemligen förnuftigtvis, att guld och silsver icke ensamt utgöra ett folks rikedom, utan sastmera penningar oeh penningevårde ullsammantagne. Just yttrar i sitt verk öfver Statshushallning: Med ett lands rikedom förstår man en förhandenvarande tillräcklig mängd egodelar, nödvändiga för lifvets nödtorft eller beqvämlighet, och förmedelst hvilka undersåten genom flit och arbete vinner sin goda utkomst. Om det vore möjligt, att ett land kunde ensamt frambringa dylika egodelar, och icke någon handel eller vandel med andra folk, som framkallade nagon import eller export af varor, egde rum, då kunde man visserligen kalla ett sädant folk rikt, änskönt hos detsamma icke funnes ett spår till penningar. ? 2) Men de påstå, att, vid de civiliserade solkens beröring med hvarandra, det folk ej kan sägas vara rikt, som icke besitter penningar i sa tillräcklig mängd, att de derigenom kunna lormedla sin utrikes rörelse. 5) Ålvenså lägga de stor vigt på besittningen al penningar såsom medel att halla uppe den inre cirkulationen. dåktt land kan nemligen ej kallas rikt i vara dagar, som icke eger tillräckligt af ädla metaller; likaså äro de penningar, som al dessa ädla metaller cirkulera i dess näringar, och icke de, som ligga omyntade och doda i kassahvalfyen, folkets sanna rikedomo. Saledes anse de ett lands tillgång på penningar vara mätaren på dess rikedom, dels derföre, att landet då eger i sin makt att köpa hvad det vill från utlandet, dels också derföre, att de bälla den utelopande penningemassan för ett bevis och en måttstock på landets alstrande verhsamhet. De tillägga penningen, visserligen icke med