Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1845, sida 1

all ingen jade hand vid verket, för alt kasta ens en Las gända åt den med vågorna kämpand e baten. Slutli-en kom sig en ung man, som holl ett tre till fyra år gammalt barn på armen, under deten ung qvinna vanmäklig läg på hans knan, så mycket Töre, all han gaf akt på den ankommande baten. llan sköt sin halldoda hustru sakta åt sidan, fattade en tågända och slungade den med förtvillans kraft åt bäten till. Den foll ofver densamme i halvet, Wilm satlade den med stark och olvad hand, saste den vid ståfven och tillropade de skeppsbrutne af all kraft, att de skulle hala bålen äl sig genom bränvingarne. Detta rop och ulsigten till räddning uppmuntrade ålven de osrige. Man och qvinnor grepo sig nu raskt an, så att bålen efter olaliga andtrangningar slutligen kunde lagga till, tätt under del brinnande far tygels akterspegel, der den låg i någorlunda skydd både sor vågorna och elden. Mödosamt och städse i fara, all blifva uppslukade af det vitdt brusande hafvet, gledo sarty gels passagerare uleiter ett fastgjord låg ned i lotsbåten, hvars inskränkta rum allt mer och mer betänkligt fylldes. Ännu ålerstodo tre personer att rädda, ett ungt äkta par och styrmannen. vNoglo befallte Mons. håten kan ej bära en enda menniska mera! Vi kunna knapt berga dem, som vi redan hafva om bord; floden är ännu i sligande, vinden emot och hafvet upprördt.o 0, barnihertighetl utbrast jamrande den unga qvinnan. oTag äfven oss med Himmelen skall skydda er!o oslafvet frågar s—n efter himmelen, min frus, genmälte barskt den gamle Mons och befallde Wilm, att kappa långlinan. Stopplo ropade Styrmannen på det brinnande fartyget. rvenne personer kan bålen ännu bära; en tredje skulle vara för mycket. Fader Möns! du känner mig.)n Min son, min Christian! utropade den gamle