Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1845, sida 1

penningerärde, utan efier storleken af dess penningestock ensamt. Och sedan ett dylikt förestäliningssätt engång hunnit vinna en fix ides, ett axioms styrka, utpreglar det sig naturligtvis i alla deraf härledda korollarier. Närmaste tankeföljden af ett dylikt föreställningssätt blifver, att ett folk endast kan föröka sin nationalrikedom, antingen genom egen produktion af penningar (1. ex. genom drilvande af bergverk, som gilver ädla, myntbara metaller) eller ocksa genom förvärfvande af penningar från en annan nation, (t. ex. genom exporthandel). Alla sådana ett lands transaktioner med ett annat, hvilka öka dess penningestock, sbulle således bidraga till dess rikedom, och sådana, som minskade sedelstocken, deremot bidraga till dess utarmande? Dessa theoretiska betraktelser öfver nationalförmögenhetens tillvext tyckas liksom få sig sanvingens prägel fullständigt påtryckt, derigenom att det är ett obeslridligt historiskt faktum, alt de Stater uppstigit till högsta spetsen af makt och rikedom, hvilka genom bandel med andra nationer, eller genom andra det till buds stående medel dragit till sig de största penningemassorna. I konsequens härmed borde saledes alla de politiska matt och steg, som afse att göra ett folk rikt, gå derpå ut att gifva dess yttre förhållanden till andra nationor, och dess inre national-ekonomisha anordningar en sådan rigtning, att så mycket penningar som möjligt, mäste tillfölje deraf strömma till landet och der qvarstanna. Rörande absoluta forbud mot penningars utförande ur landet insåg man tidigt, att de dels voro overksamma, dels rent af ändamalsvidriga. Af denna anledning bemödade man sig att dirigera handeln så, att flere sadane varor, som hade ett högt penningevärde, exporterades, än insordes, på det att salunda den större varuexporten skulle jemnas med valuta i kontant, som sedan borde öka landets penningestock. Visade det sig, att inom en viss tid mera penningar hade inllutit i landet, än som blifvit utgilne, då sade man att handelsbalansen vore gynusam; egde ett motsatt sorhallande rum, hallades den ogynnsam; i förra faliet hade den gjort landet rikare, i sednare fallet fattigare, enligt deras asigt, som hyllade merhantil-systemel. Af det redan anforda torde vara klart, hvad man menade och assag med den sakallade Hanbalansen. Men det behöfves sannerligen ingen stor portion al skarpsinulabet för att inse, eller adagalagga det skefva och origtiga i en asist, hvilken anlager såsom ett axiom, att elt lolks rikedom bestar i den mangd penningar, hvaraf det är i