Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1845, sida 1

gubben sträckte sina händer bedjande mot honom, och bad mera med ögonen, än med läpparne, all han måtte hoppa ned, innan det blef för sent. Ja det är jag, min sars, sade styrmannen, ovare himmelen dig lika nådig, som du är mensklig. Detta är min dotter och min svärson. Tag älven dem om bord, rädda deras unga lif! Jag blir som styrman på min post! Så länge änuu tvenne plankor hålla tillsamman, viker jag ej från stället. oFparbror ! suckade Wilm. oChristian! Du så länge saknade, som mina ögon ej skådat på tjugo års, klagade gubben, oo kom ned, lägg dig intill mitt bröst, sa att jag kan få dö lugnt.) . vFar med Gud !o ljöd det doft ur den glödande ångan, som omgaf allt; ett gällt skrik och orden: Far, far! hördes; derpå gled eu man, hållande sin unga halfdöda hustru uti sina armar, ned i båten. oMin båt är stark; den skall bära oss allalo ropade nu Möns, ful! af löortvislan. oDen skulle sjunka, och hafvet uppsluka er allap, ljöd åter styrmannens röst från det brinnande sartyget. Derpå hördes ett doft hugg, tåsändan slog ned i hafvet, och en väldig våg stungade den nastan ölverfyllda lotsbåten från ångsartyget ett längt stycke utåt hafvet. Det var omöjligt att äter bringa den öfverlastade lilla båten intill fartyget, så mycket än den olycklige gubben derom bemödade sig. Den ena vågen efter den andra rullade sig emellan far och son och tvungo slutligen lotsen att afstå från sina fåfänga bemödanden. Fartyget stod nu i ljusan laga. Det remnade midt itu, så att bränningen slog midt igenom detsamma. Ett ögonblick sag man den ädte, sig sjelf uppoffrande, styrmannens höga, dunkla gestalt, belyst af lägan, upprätt stående vid årillhjulet. Slutligen bröto äfven här slammorne ul; de räddade i hörde ett högt rop och ett tungt fall i vattnet,