Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1845, sida 1

—L—p! — —— —— A— — — Tills det framför mig stannade; och sc! En man i vagnen, med sin hustru, satt Och åter talte de: Ette evigt band Förenar oss sen Gyllne Aldrens dar I samma oförgångna ungdoms fröjd; Dess namn är Äktenskap: men oss är sagdt, Alt nu blott namnet finns på jorden qvarr, . Hvad nu mig synligt blef — jag det sorstod — Var idel bild af kärleks lif och prakt: Form af hans lif var anlet och gestalt, Form af hans prakt var drägtens herrlighet. Ty mannen, mognadt uns, med blick och hy Var klädd uti en purpurröd Talar, Och hyacint-blå lifråck innanför, Som af en gyllne gördel sammanhölls Med spänne af Saphirer, böjdt i ring Omkring sin medelpunkt en klar rubin; Men underklädseln, ned till föltren, var Af hvilt, det skäraste, med silfver väfdt. Dock, när jag såg till qvinnan upp — en glans Mitt öga slog, hvaraf jag bländad stod, Liksom på en gång seende och blind. Hon märkte det, och sporde mig derom; Men vid mitt svar: lag ser — och ser dock ejo, Jior smålog och ät sidan vände sig Från mannen bort; i ögonblicket shen Det fagra anletet med minskadt ljus; Väl var det tredje himlens skimmer än, Men mera mättadt till min synkraft nu; Dock fåfängt vore här allt skilderi! Ty dertili ingen målare har fårg, Och ingen teckningskonst, och ingen skald Beskrifning: nog, alt allt var kärlek, — ren Som hjertals biwla-källa i sin frid, Med stilla spegling vänd emot lifvets sol; Så, när, sin Makes hulda spegelbild, Hon vishet tog och ömhet åter gaf, I hvarje blick låg en odödlighet, i hvarje löje blommade en vår. En tunika af hög skarlakans färg,