Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1845, sida 1

derstycka den i oändlighet, och just detta Carl IX:s privilegium åberopa de vid fråga om inskränkning i sitt prerogativ, hvartill Småländska seden leder. Nu kunna de af en fördom, må vara vacker, ej lösslita sig från den ärsda torfvan, men då denna ej kan nära dem, irra de, jemte akullornar, kring land och rike efter arbete, för att vid årets och lilvets höst atervända till den torftiga sådernestugan. Men när stugan och tesen blir Smålänningen för trång, odlar han egen jord och agräbbornao stanna i modrens hus, men sönerne hånvisar han ut i verlden och på mannens egen kraft, att vara sin framtids smed. Den dugligaste, vanligen yngsta dotterns man, ölvertar hemmanet. Visst är häruti Småland emot majoraternes ett antipodernes land, men äfven der går solen upp och ned öfver ett belåtet folk, sås och skördas på egna, ostyckade tegar. Jag medger, det är en vacker tanka, att sonen fäster sig vid sadrens jord — men äfven det är en huld bild, att dottren stannar i sin moders hus, en stammoder för en ny rad generationer, alldeles som vi sjelsve med vördnad och saknad erinra oss de gamla, patriarkaliska presthusen. Ty derigenom sortlesver den stilla, idoga, qvinliga traditionen, som ensamt grundlägger det husliga välständet och kring sig sprider den inre trefnaden; att det yttre, tyngre arbetet öfvertages af den dristigasle mannen, och ej af en på sin arfsrått förtröstande, ofta odugling, verkar ej mindre välgörande. bessa äro de sanna, på autopsi-grundade följderna af den lika arfsrätten. bland allmogen; den är kär för de gamle föräldrarne, emedan de alltid huldare värdas af en öm dotter, än af en främmande sonhustru; den är kär för ynglingarne, emedan endast duglighet banar väg till egen jord; det är kärt för döttrarne, att i stilla frid träda i mormors fotspår. De ynglingar, som i födelsebygden vinna eget bruk, egna sig at industri eller nedslå, mer andra provinsers, annorstädes sina fasta bopålar och man torde erfarit, att de dervid vanligen slå sig uträtt väl; att mer. välsignelse hvilar öfver deras lilla arf, än andras dubbla, emedan de för sin lycka ej vant sig draga vexel på arsvet. Men icke förkolnar derjzenom kärlken för fosterbygden; tvertom: den lika arfsrätten sammanbinder med ett innerligare, varmare kärleksband mahar, syskon, landsmän, än annorstädes, det mera chevalereska förhallandet emellan båda könens lefnadsfriska ungdom torde äfven deraf bafva sitt ursprung. För att undanskymma denna förföriska tafla, förespeglar sig mangen Wärend som ett Utopien, ett fabelland, som ingen har reda på. Men si!