Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1845, sida 1

je af denna tur ga, liksom ersättningsvis velat hugna mankönet med en större del af arfvet. Men. som denna råttsgrund nu för tiden icke existerar och folkets beskaffenhet och lelnadssätt sedan dess tillkomst mycket förandrats, så mäste älven lagen, sedan plägseder och lesnadsförhållanden undergatt förändring, underkastas en sidan (mutatis moribus et ratione vivendi nature necessum est). Fördenskull har också stadslagen, som är mycket yngre än landslagen, vidtagit en dylik forändring och tillegnat qvinnokonet en lika lott med mankönet, hvilket ock presterskapet, utan Nikel efier ett moget öfvervägande, medelst ett särskilt privilegium för sitt stånd sorbehållit sig. All delta är rätt, gifva flere gamla utländska lagar (jus Romanum, saxonicum, Visigothorum in Hispania) vid banden. Brorslottens förman bestar dock derutinnan, att sonen bebäåller fastigheten och bohlbyn, hvaremot systern mäste lata sig nöja med strögods och lösören. Ölverväger man saken rätt, så har 6:t0 mannens rätt genom en sådan fördelning afarfvet icke blifvit för nära gången; ty bvad han å ena sidan mister i sin arfslott, det får han å andra sidaa igen genom giltermål, sålunda nemligen, att jn större del en dotter fär efter sina soråldrar, desto mera får ock hennes man med henne. i Hvad nu 7:mo vidkommer mankönets värdighet framför qvinkönet, samt mannens förtjenst och meriter emot konungen och såderneslandet, och det att han måste försörja och nära qvinnan, — så äro alla dessa skål mera braskande, än förnuftigå och på den isrågavarande saker tillämpliga. Icke förlorar mannen något af sitt anseende och silt värde derigenom, att qvinnan tillates taga lika arsslott med honom, och ingalunda kunna de sjenster, som man gjort staten, halva något inflytande på arfsrätten privata personer emellan. Skulle -arfvet afpassas efter de tjenster, man gjort det allmänna, så kunde en bondson, som genom drift och manlighet bragt sig högt upp i verlden, utesluta alla sina syskon fran den rätt i arsvet, hvilken dem dock sjelfva blodet tillerkänner — ett förhållande, hvilket dock vore lika förnuftsvidrigt, som om hustrun skulle misla sin gistorätt, af det skäl, att hon icke, såsom mannen, kan tjena konungen och riket. Nej; har någon i statens tjenst inlagt några meriter, så bor ban ock för den af staten belonas; men förtjensterna hos den person, som arlvet faller ester, och antagandet af bans vil