ja, bevägenhet och rättvisa såsom norm för arssfördelningen, de utgöra rätta grundvalen för all arflägt. Fjil man nu 8:vo betrakta det ekonomiska förfäliandet och den deraf mellan medlemmar af sannna familj härslytande rättigheten till arftågt; :så är, säval på landet som i staden, qvinnans diky stor som mannens, alldenstund de beggo lika mycket bidraga till familjens förkofran och välgång. Skall hushållet föda sig, så tager det så vål qvinnans som mannens flit och omtänksambet i anspråk: hvad han förskåffar , det håller hon tillsammans; hvad han med svett och möda sortjenar, det använder hon till gemensamt gagn och nytta; det kapital, som han förvärsvar, förökar och mångdabblar hon genom sin flit och sin goda hushållning. bet är en lika stor dygd att väl värda det sorvårsvade, som alt sörvärsva (non minor antem est virtus, quam qgquerere, Parlantuer)). Befinner sig mannen ule i Konungens och rikets tjenst, så förestår under tiden qvinnan egendomen, alt den under hans frånvaro må sorkofras och tilllaga; vägar mannen sitt lif och blod för sitt sadernesland, för sin hustru och sina barn, så sköter och vårdar qvinnan, som bemma sitter, boet och medlen, på det att ban, vid sin återkomst, må af dem hafva hugnad och bergning. Och liksom mannen å sin Sida intet annat gör, än hvad som är hans skyldighet, så gör ej heller qvinnan annat, än hvad henne tillhör och bvad naturen såsom pligt älagt henne alt göra. När då hvar och en i sin stad gör, hvad honom med rätta tillkommer, så kan den ene icke hafva några förmåner atl fordra framför den andre, och det vore då högst oskälist, om en dotter, eller hustru, skulle misla sin arsslott derföre, att naturen bar sörnekat hennes kön den styrka och de gåsvor, som till konungens och rikets tjenst, i krig, eller andra allmänna värf, erlordras; helst al samma skål de omyndige, späda barnen, hvilka mest äro i behof af hjelp och understöd, skukle af sina myndiga syskon, som sjelfve förmå draga försorg om sin bergning, kunna med största orättmätighet från allt arf ulestängas.n Så tänkte och lärde man för tvenne sckler sedan i värt kära sadernesland, och dock bar en stor del af vår aupplystap Adel icke i medlet af det nittonde ärbundradet kunnat hinna till denna upphöjda ståndpunkt af billighetsoch rältskänsla. Man måste i sapning beklaga densamma; man mäste beklaga, att det i vår tid och på värt riddarhus finnas män, som, för alt begagna ett bibliskt uttryck, aicke äro värdige att upplösa skoremmarnes på den person, som författat den här ofvan reproducerade alhandlingen, hvilken nästan lyckes vara tillkommen för att punkt för punkt vederlägga Ridderskapets och Adelns, i den underdaniga pelilionen framställda, krassa och menniskosiendtliga ädigter. RE