— —— — änmu ett par ord om den lika arfsrätten ). Att frågan om den lika arfsrätten icke är något modernt påfund af liberalismen eller demokratien, utan grundad på den känsla af rättvisa, hvilken i alla tider funnits och som väl i främsta rummet bör leda lagstiftaren, det på har Dagligt Allehanda, hvad Sverige angår, i dess 55:dje N:r anfört ett ganska interessant exempel. Det bestär i ett utdrag ur en för nära 200:de år sedan författad afnandling, i hvilken för den lika arfsrätten flere och grundade skäl anföras. Deraf inhentas, att det icke ens på den tiden, då Adeln väl ändå betydde nagot mera, än nu, soll någon foörnullig menniska in, att anse en förändring af allmän lag kunpa förhindras, under soregifvande att den ifråsatta rättigheten vore ett prwilegium för något visst stånd. — Dagligt Allehanda har reproJucerat bem. utdrag sådant, som det i urkunden förefinnes; men som det under denna form skulle för mången af våra läsare blikva svart, om ej omajligt, att sorstå, halve vi soredragit att åsergia detsamma på vårt nu brukliga modersmal, så lydande: (Angående den frågan, huruvida dotter må uti arfvet njuta lika stor lott med sonen, eller om sonen mot henne dubbel lott bekomma skall, äro för dollren följande sköl: I:mo Alldenstund blodsbandet och förutsättandet af dens vilja, hvilken arfvet efter sig lemnar, äro rätta grunden till arssrätt, så synes intet skäl vara för banden, till följd hvaraf dotter och son, såsom foräldrarne lika närskylde, skulle erballa olika arfvedel efter desamme. 2;d0 Kan det så mycket mindre antagas, att föräldrarne skulle vilja göra sin dotters vilkor samre, än sonens, som hon, vida mera, än denne, till sitt underball och uppkomst behöfver, alldenstund dottren icke lika väl och rätt (lätt?) som sonen kan förvärfva sitt bröd och belordra sin lycka; utan visar erfarenheten nogsamt, att mången jungfru, till följe af sin medelloshet, lemnas osorsotyl och i ett beklagansvärdi tillstånd, ehuru hon sig om ära och dygd beslitar, — då deremot sonen, när ban är nägorlunda kommen till åren, kan genom fit, arbete och tjenst hjelpa och försörja sig sjelf. Har han ett vänligt, ädelt och dygdiat sinnelag, så lärer nog 3:tio kärleken till dyud och ära nogsamt uppmana honom till ett sadant lefyerne, som t) Forts. o. slut fr. N.:r 42.