1CLU CCHOUDUd C(11111011 111 fatija ll, JUSTE PIGS det, dessa brottens och passionernas verkståder, genom hvars sonderslagna sonsler och gistna dorrar roken och bränvinsangan utströmma och hvilka sednare ingen enda stund på dagen, icke ens längt in på natten, äro tillslutna för inoch utträngande varelser, hvilkas blotta äsyn injagar alsky och fasa hos den förbivandrande? Sa länge egennyttan i en stat, eller ett samhälle, gar så langt, alt man, under lagens skydd, riktar sig på andras. sornedring och ofärd, tjena salliganstalter och räddningshus egentligen icke till annat, än att undanskaffa de utplundrade för all derigenom bereda rum för nya offer; och så länge elandets Visep mera göra afseende på en staleus falskt beräknade inkomst samt känslolöse och skuldsatte jordbrukares nytta (genom bränvinsbränningen), än på nationens försjunkande i armod, laster och brott — troende att allt det onda kan botas genom stora eonslag till undervisningsanstalter, fängelser och undsättning i missvextar: så länge mäste äfven det elände och den pauperism, som menniskovännen önskar se undanrojde och kommunerna åläggas bota, mera lill-, än aftaga. — — llärvarande polisbetjeniags ökade ansal, dess mera städade häallning och de kännetecken, den nyligen erhållit, äro ett framåtskridande, som ovilkorligen mäste sägna hvarje vän af ordning, helst som man vet dessa 4ordningens upprätthallarep vara styrde af en lika så nitisk som kraftig chef. Såsom ett resultat af detta sörhallande har man anledning hoppas att få se krogarne tillslutne, så väl i laglig tid om aftonen : å söcknedagarne, som äfven under Sönoch llelgelagar, så att icke sredliga vandrare mä om hvardagsqvällarne blifva ölversallne af från dessa nåsten utströmmande, oregerlige dryckeskämpar, och sabbathens frid ej om hvilodagen störas af deras vilda skral, eller kyrkogangarens för andakt och religiös uppbyggelse stämda sinne afsicieras af deras raglande gestalter. — Väl vore äfven, om den förordning änyo upplilvades, hvilken tryggar trafikerandes personer och kreatur för alt ansallas af den mängd bundar, af hvilka våra gator hvimla och som esomoftast åstadkomma förargelse, oredor, förskräckelse och tillochmed lifsfaror, alldenstund de icke sällan skrämma skygga hästar att stegra sig, stryka baklänges, eller rent af skena. Visserligen är vår tid, och det med skäl, mycket liberalt sinnad; men en förordning, som ålade egare af bundar alt antingen hålla dem hemma, eller förse dem med nosgrimmor, kunde väl icke sägas vara något ingrepp i sriheten. Nu deremot ser man dem löpa omkring wan munkorg eller nosgrimma tillochmed under den varmaste tiden af året. Mera ordning och beqvämlighet, så väl för köpare, som säljare, torde kunna vinnas, om på stora torget landiallmogens akdon ordnades i jemna rader och hästbufvudena vändes emot hvarandra, då bakom akdonen blefve tillräckliat stora gator, så väl för de trafikerandes obehindrade gång, som för landtmannens ålerfärdande, sedan han försält sina produkter. Han behafle nemligen endast ryaga håstarne nagra alnar, för alt befinna sig i den öppna linien och obehindradt kunna fortsätta sin färd. Manga obehagliga händelser skulle härigenom kunna undvikas och bland dessa den, att blifva biten, sparkad, eller få kläderna sönderslitna af ilskna kreatur. Ått de trafikerandes kläder, genom en sådan anordning, sredades från alt blifva så nedsmulsade, som nu ofta är fallet, är äfven en fördel, som bör komma i betraktande. Männe ej behosvet skulle påkalla en noggrannare undersökning af tillståndet hos alla härvarande sattige och behofvande? — Man skulle nog då komma till det resultat, att mången behöfde ett vida större understöd, än som nu lemnas, och att andra åter kunde hjelpa sig med vida mindre, än hvad de nu åtnjuta, vare sig af den allmänna eller enskilta välgörenbeten. II OL :a cläprf cam åfrac dan minara hahäfvan