Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1845, sida 2

ciolos lik, den senare den afdånade Constanzas kropp. Massan skilde sig åt, följande de begge processionerna i spåren, och etter ett par ögonblicks förlopp var platsen tom. Det qvarstod endast, vederstygglig, hemsk och blodig, den förfärliga schavotten, tvifvelsutan qvarlemnad der, för att för Neapels folk tjena till ett villnesbörd att hvad det nyss skådat var en verklighet och icke en dröm. När platsen var tom, kom mannen, som emellan sina tvenne vaktare öfvervarat afrättningen, ut med dem och gick tillbaka kajgatan. Men, i ställe för alt taga honom tillbaka till fängelset, förde de honom till kungliga palatset. Han infördes i samma rum som förra gången, och, inkommen i bönrummet, fann han regentinnan på samma ställe, stående bredvid bönstolen med handen lagd på bibeln. Soldaterna trädde in med honom och ställde sig, en på hvardera sidan om dörren. — Nå väl! sade Isabella af Arragonien, har jag uppfyllt min ed? — samvetsgrannt, Eders IIöghet, svarade den okände. — Nu är det er tur! — Jag är beredd. a — Hvar är mannen, på hvars hufvud priset blifvit utsalt ? — Han står inför Eders Höghet. — Ni är således Rocco del Pizzo? — Ja, så heter jag. — Det viste jag, sade Isabella. — Nå, ålertog den fogelfrie, hvad förfogar Eders Höghet om mig? . — Alt ni blir en far för den saderlösa och en beskyddare för enkan. — Hvad, Eders Ilöghet! utropade Rocco del Pizzo. o — Vare sig jag straffar eller jag benådar, så