Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1845, sida 2

skapet och Ådeln för alltid ordet ära på tu n gan; hvarföre ej då vilja förvärvärfva den na utmärkelse, denna ära, när omständigheterna icke medgifva dess medlemmar att förvärfva sig den slags ära, som vinnes i slagtningarnes tummel? — Oss tyckes det, som om den medhorgerliga eklöfskronan vore för mannen lika hedrande, som den i striden tillkämpade lagerkransen. Skall sattigdomens, det låga tjällets son vinna denna krona, så har han att uthärda vida svårare och läångvarigare strider, än ädlingen, som under en decennier läng fred gradvis befordras från sekundlojtnant till general och slutligen, såäsom sadan, undantränger den rastlöst verksamme, ofrälse mannen från statens mest indrägtiga, civila embeten. — För öfrigt är den der medellösheten, som Hr v. Hartmansdorft besarar skulle drabba Ridder skapet och Adeln, i händelse den förlorade sitt arsssoreträde, blott och bart en supposition. Vi hafve redan förut haft iillsalle adagalågga, att Svenska Adeln under loppet af 43 år afbändt sig innemot -8 millioner af sin grundförmögenhet. Orsaken till dess sjunkande rikedom är alltså redan gilven; den behöfver icke sökas i en förändring af dess arfsrätt. Snarare skulle man vara böjd för att tro, det en på rättvisa grunder fotad arfslag skulle, genom Ådelsmåns giltermål med på landet boende rike ofrälse mäns döttrar, tillskynda Adeln mera nytta, än skada, alldenstund hustrun, i stället för en tredjedel, till sin man medförde hälften af den ofrälse jordoch penningeförmögenheten. Men om man äfven ville antaga, att Adelns söner förlorade något derigenom, att de skiftade arf efter fader lika med dötirarne, ja att de förlorade så mycket, att de icke ckunde uppfostras till rikets Embetsoch Tjenstemäno; vore väl derigenom alla vägar för deras utkomst stängde? kunde de icke inga i näringarne, i jordbruket, i bergshandteringen, i skeppsbyggeriet, i handeln, i sjöfarten, o. s. v.? — Jo visserligen. Aro ÅAdelns söner uteslutande qvalisicerade lör statsvärfven? — Nej; den tiden, då detta kunde sägas vara förhällandet, är för länge sedan förbi. Bildningen bar trängt sig ned äfven till de borgerliga klasserna; ja den kan i dem sägas hafva sin rot och kärna, synnerligast då fråga är om den bildning, på bvilken en öfverlägsen embetsmannaskicklighet grundar sig. — Hafva Herr Ilartmansdorss och hans likatänkande standsbroder med frasen: auppsostra sina söner för inträde i Rikets tjensto, menat en lysande uppsostean, en uppfostran, som mera har afseende på namnet, än gagnet, så blir det af honom anförda skålet ännu skröpligare. Det är inga ceremonimästare, ryttare, jägare, fruntimmerskurtisorer, fäktmästare , premierdansörer, qvintilerare, o. s. v., hvilka staten behåfver i sina embetsverk, utan män med solida kunskaper och erkänd skicklighet att använda desamme. Det kan för staten vara alldeles likgiltigt, om dess embetsmannaämnen ej erhilla den der öfverförfinade bildningen, som sprider en aristokratisk muskuslukt omkring sig, hvarthän den rigtar sin gang, och hvilken mera passar för hossalongerna, än för embetsrummen; mera för de agalantao uppvaktningarne i boudoirerna, än för de allvarsamma värlven vid konseljbordet. — Således: ur hvilken synpunkt man än vill betrakta Herr v. Ilartmansdorsss såkallade skäl, så blir det ett oskäl, och det oskäliga hvarken kan eller bör en Konung någonsin bifalla. Herr v. Hartmansdorsf förmenar vidare, att