Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1845, sida 2

färg, hans ögon lågade af vrede, han såg ut allt vara vid full styrka, lif och hälsa. Dock, vid sista ordet han sade, då han omtalade huru han, efter hemkomsten från grefvens slott, upphängi sin hössa och trott sig vara nödsakad attafstå från hvarje hopp om hämnd, uppgaf han ett qväsdt skrik och neddignade på hufvudgärden. ollan var icke mer, lifvet hade lemnat hans jordiska hydda. oDet dröjde länge, innan jag hann att rigtigt blifva olvertygad om denna hemska verklighet; länge skakade jag hans arm, länge ropade jag honom vid naigå; slutligen kände jag hans händer kalli mina, slutligen såg jag hans ögon förlora sin glans. vJag slöt till hans ögon, jag lade hans händer i kors öfver hans bröst, jag omfamnade honom för sista gången och kastade öfver hufvudet på honom hans lakan, som nu blef hans svepning. vSedan öppnade jag dörren till det rum, der min mor och min syster befunno sig, och vinkade åt dem att nalkas: — Kom, sade jag till dem, kom och bed vid sidan af er man och er döde far. De begge qvinnorna kastade sig under gråt och högljudda snyftningar öfver liket på sängen. vImellertid stack jag mina pistoler och min dolk i milt bälte, och med bössan kastad öfver axeln, gick jag fram mot dörren. v— Ilvarthän, broder? utropade Constanza. 9— Dit forsynen leder migo, svarade jag. vOch innan hon fick tid att hindra min utgång, var jag öfver tröskeln och försvann i mörkret. vJag log raka vägen till Neapel. AH hade sagt mig, att ni, såsom qvinna, var lika så utmärkt för er skönhet, som, för er rättvisa, såsom regentinna. vJag kom till Neapel i afsigt att bedja er om rätllvisa.