ännu ett par ord om den lika arsarätten. Rörande denna fråga har nu så mycket blifvit taladt och skrifvet, att man borde kunna antaga densamma vara ej blott tillräckligen granskad, utan äfven utredd. Insor förnuftets, rättskänslans och billighetens domstol är val älven förhållandet sådant; men icke så inför det tribunal, der kast-andan, i skuggan af sina hallförmultnade stamträd och omgisven af förbleknade, stora minnen, i egennytians falska vigtskal vill afväga kommande slägtens öden. ben har uti Presidenten i kammarrätten, Herr Aug. von Hartmansdorff, erhallit en sig fullt värdig saklorare; en tolk af sina maskslungna pergamentsrullor och konungabref, med hvilken få kunna eller vilja måta sta; en rigtig Champollion i tydandet al konservatismens oläsliga bieroglypher. I Ridderskapets och Adelns plenum d. 8:de dennes föredrog han det dokument, som inneholl resultatet af hans forskningar, rörande qvinnans rätt att ärlva lika med mannen, och pluraliteten af Svenska Riddathusets medlemmar sunno hans skäl att lörneka qvinnan denna hennes naturliga rättighet så talande och kraftiza, att de i allo gillade dem och förenade sig om, att insor honungathronen framlägga och försähta desamme sasom en produkt af deras gemensamma ölvertygelse. — Latom oss nu höra, huru nagra af dessa skål, eller råusgrunder, lyda! Rättsgrunderna till mannens företräde i arf framför qvinnan, bestå, enligt Herr v. Hartmansdorsss argumegtation, derutinnan: 4) MUMt mannen bar högre pligter mot samhället, än qvinnan, och hvilka äro så beshaflade, att de icke, i samma man, som egendomen betages honom och tillägges henne, hunna på henne öfverföras. 2) Alt mannens uppfostran, i den dubbla bestämmelsen alt vara bade samhällets och hushallets uppehallare, är langvarigare och hostsammare, än qvinnans. 5) Att qvianans verksamhet i sarahällslikvet är vida inskränktare, än mannens. 4) ÅAlt jordezendomen, för alt göra egaren sjellständig, bör sammankallas; hvilket icke kan ske om syster far ärfva lika med broder. 5) Att fosterlandskänstan rotfsastas derigenom, att jordegendomen, ostyckad, staduar qvar inon slågterna; hvilket Hr II. icke anser den kunna göra, om qvianan erhaller lika arssrätt med mannen.