könet, vilja våra ridderlige ädlingar visst icke beröfva detsamma; men att dcketaga svärdsidan7 något dess hitintills ätnjutna företräde, vore det än så föruustsvidrigt, dertill kunna de icke låta förmå sig, af det enkla skäl, att det minskade deras mammon. — Mammon och riddersman!... hvilka himmelsvidt skiljda begrepp! — Ja, ja; men skillnaden dem emellan är dock icke på långt när så stor, som skillnaden emellan den anda, som råder inom svenska riddarhuset, och den, som herrskade i södern under det franska chevaleriets ärorika dagar. Det fjerde och femte skälet, nemligen alt mannens sjelsständighet och sosterlandskänsla skulle vara beroende af egovidden, och af att jordegendomen ostyckad bibeholles inom slägterna, åro begge så absurda, att de näppeligen lörtjenade någon vederläggning. be batva väl också af Herr von llartmansdorsf blifvit tillgripne liksom den drunknande griper efter det vid hans sida flytande halmstrået. Men latom oss för ett ögonblick antaga, att de af Herr von Hartmansdorff uppkastade satserna voro sanna; till hvilka resultater skulle man kunna komma, om de konsequent utvecklades och fillämpades? — Jo: att i samma mån, som Svenska Adelns egendom genom köp öfvergår i ståndspersoners eller allmogens händer, i samma mån minshas äfven dess fosterlandskärlek. Slär man upp Forsells statistik för är 4856, pag. 555, så finner man, alt Ridderskapet och Adeln från år 1822 till är 1854 hade genom försäljning af jordegendom minskat sin förmögenhet med 7,725,650 R:dr banko. adelns grundsormögenhet utgjordes, enligt samme srejdade författare, är 4856 af 4535,010 mantal, uppskattade till ett värde af 75 millioner R:dr banko. Med dessa båda authentika uppgifter till ledning för sina kalkyler skulle man nästan på dagen kunna bestämma när Ridderskadet och Ådelns fosterlandskärlek komme att upphöra. Har nemligen dess grundförmögenhet under loppet af 43 år minskats med vida öfver en half million R:dr årligen, och kommer denna minskning, att, under en viss tidsoljd, i samma proportion sorisara, så skall om cirka 426 är, räknade från år 4856, Adelns fasta egendom hafva ösvergått i andra händer, och således, enligt Herr Hartmansdorssis åsigt, dess fosterlandskärlek till följe deraf vara utslocknad. — Ar det icke förträssliga, Ridderskapet och Ådeln hedrande, slutsatser, till hvilka man, på grund af Herr llartmansdorsss premisser, kan komma, och det utan alt behosva kindpusta hvarken arithmetiken, elle? logiken, såsom lir v. II. i den beryktade agu la bokeno behagade göra. Vi medgisve gerna, att när åsosterlandskänslan har ett rotfäste i hemmetso, eller, rättare sagdt, när båda dessa känslor uppspringa från samma rot, så bör samhället af sina medlemmar kunna påräkna ett kraftigt värn för sitt bistånd. llemkänslan, eller kärleken till hemmet, är dock lika litet beroende af egovidden, som fosterlandskänslan, eller kärleken till fäderneslandet, är beroende af provinsen, der en person blifvit född. Kärleken till hemmet kan hos torparen vara lika stark som hos godsägaren, och kärleken till säderneslandet lika stark hos den ofrälse, fattige, obemärkte studenten, som hos den rike, med alla nådens utmärkelsetecken prydde adelsmannen. Man älskar hemmet för de vid detsamma fästade minnenas skull; säderneslandet älskar man för dess egen skull, för medvetandet af alt vara en medlem af detsamma, för det 2— Fancfanga och min mar höra ett huller likcam nåI