Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1845, sida 2

— Hvarför har ni icke sjelf förskaffat er rältvisa? frågade Isabella. — Ett dolkstyng, Eders Ilöghet, var icke nog för ett dylikt brott, hvilket, enligt min tanka, endast schavotten kan försona. Antoniello Carracciolo har vanärat min familj, jag vill se Antoniello Carracciolo vanärad. — Det är rättvist, mumlade regentinnan. — Men, som jag redan under vägen fick veta, att ett pris blifvit satt å Rocco del Pizzos hufvud, och, vid ankomsten hit, sjelf läste på hörnet af Mercato-Nuovo ett anslag, i hvilket utlofvades 4000 dukater åt den, som, lefvande eller död kunde öfverantvarda Rocco del Pizzo, så inställde jag mig, för alt vara än mera säker på min sak, hos polisministern, erbjudande mig alt lefvande lemna i hans händer denne man, som ni söker öfverallt utan att någonstädes kunnafinna honom. Men polisministern ville icke bevilja mig min begäran, det vill säga ett företräde hos Eders Höghet. Då beslöt jag alt på annor väg nå milt mal; jag stal på vägen emellan Resina och Torre del Greco. — Det var då ni och icke Rocco del Pizzo? ... — Sedan stal jag på vägen till Aversa. ... — Det var då således återigen ni och icke den man trodde?... — Sedan mördade jag på vägen till Amalsl. Raymonds död var början till min hämnd, ty jag hade föresatt mig att tillgripa hämden, då rältvisa sorvägrades mig. a — Derom är ingenting att säga, men förbinder ni er alltjemt att öfverantvarda Rocco del Pizzo? — Ja. — Ni vet hvar han är? — Det vet jag. — Och ni kan antvarda mig honom lefvande? — Emot carracciolos hufvud; ni vet, Eders Ilöghet, det är mitt vilkor. (Fortsättes.)