Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1845, sida 1

inom det har att uppfylla, lika höga, ansvarsfulla och maktpaliggande som mannens. Ar mannen familjens hufvud, så är hon dess hjerta, den stora pulsäder, hvars verksamhet sträcker sig till familjeorganismens mest afslägsna vener och sibrer. Uon är mannens andra, måhända bättre, jag; hon delar troget hans bekymmer och hans frojder; bon är hans barns mor; hon ser dödens engel i det bleka anletet vid deras födelse; hon försakar nattens hvila och sömn för att värda dem i deras spädaste alder; det är hon, som lar dem att u dtala det ålskliga sadersnamnet; det är hon, som stöder deras första slapplande stex; det är hon, som lär dem den första bonen till Allfadren derofvan; hon som vakar vid deras sjukbädd, inplantar i deras hjertan de sorste dygdereglerna, lägger i dem grunden till kommande dagars sällhet, är dem en förebild i ordning, i gudsfruktan, i dygd, i undergilvenhet för sorsynens skickelse. När mannen, uttröttad al sina mängfaldiga, stundom nödvändiga, stundom sjelsskapade, bestyr och bekymmer, inträder i den husliga kretsen, hvem har han då att tacka för den glädje, som der möter honom, om ej qvinnan? Hvem sörstar, så som hon, att läsa i nans innersta, att lugna äregirighetens och passionernas boljor, som brusa derinne, att tända noppets fackla midt det wörker, hvarmed misslyckade planer och svikna förhoppningar omtockna hans själ? ... Och det är henne, hvilken mannen vill förneka en lika rätt till det goda, som hans fäder förvärfvat; det är henne, som nän vill anvisa en lägre plats i samhällsordningen; det är henne, som han dristar påstå skulle förringa fosterlandskärleken derigenom, att hon erholle en lika lott af fädernejorden som han sjelll!! Uvilken kall, hjertlös. hånande egoism... Huru otaliat mänga ganger hafva ej just desse samme riddersman, som den 8:de Februari 41845 besloto, att hos konungen protestera emot de trenne ofrälse ståndens beslut om qvinnans lika arssrätt, huru otaligt mänga gänger, säga vi, hafva de ej fyllt damernas öron med de mest slafviska sorsakringar om sin tillgifvenhet, sin kärlek, sin redebogenhet alt för dem offra lif och blod! — Fogra ord, tomma ord, riddersmannaord! Tillgilvenhet hysa de ... äh, ja: sor — brorslotten i penningeskrinet. Stark och brinnande är deras kärlek . . . åh, ja: till — två tredjedelar al jordagodsen. Lif och blod vilja de uppossra ... ja, visserligen i ordom; men all i verkligheten afhända sig en onaturlig, så kallad rävigbet, dertill bafva de hvarken vilja eller mod . . . . De prerogativer, som bruket eller konveniensen medgilvit det sköna