Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1845, sida 1

vMin mor knäfoll för honom. — Hvad är det med dig då? frågade hon honom. o— Ingenting, svarade han. o— Men hvarför ser du så bedröfvad ut? 5— Åh, för ingenting stort. ö— Min Gud! min Gud! hvad tror du? hvad befarar du? hvad tänker du? ; Öo— Jag länker, all Condlanza är ovärdig sin ar. . vNu var det min mor, som, blek och skälfvande al förskräckelse, reste sig upp. o— Men det är omöjligt. o— Omajligt! och hvarför ? o— Man sade mig, alt hon skulle komma ut efter mig och vänta oss hemina. o— Nå väl, gack hem och se om hon är der, och om hon så är, så kom tillbaka hit mea henne, 9o— Jag kommer igeno, sade min mor. och hon klappade på dörren och begärde att så slippa ut. bangvaklaren kom och öppnade for henne. ollon sprang hem. Der var tomt och öde. Constanza hade icke synts till. s o ollon sprang till slottet och frågade åter efter sin dotter, men tick till svar, att man icke förstod hennes mening. yIlon gick hem igen. Constanza var icke återkommen. lIn väntade ända till sent på qvällen, men icke kom der någon Constanza. DÅ tänkle hon på sin man och begaf sig ånyo på väg till fängelset, men icke, som gången förut, gladt och hurligt, utan långsamt och modstulet, som om hon skulle följt sin dotters lik till kyrkogården. yvLiksom förra gången öppnades fängelsets portar för henne. oUlon fann sin man sittande på samma ställe, der hon lemnat honom; ehuru han igenkände henne på