Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1845, sida 1

— ——————— — 6) Att kgidderskapet och Adeln, om den af 5:ne stand bifallna lika arssrätten blefve at ll. M. honungen sanktionerad, skulle blifva så medellost, att det icke kunde uppfostra sina söner hvarken för rikets tjenst, eller för rihsdagsmannavärfyen. Uvad nu det lörsta skälet beträffar, så får man icke sorglömma, att om mannen har höure plizter och större behol, an qvinnan, så har han äfven, såsom Dagl. Alleh. gansha rigtigt anmärker, ett ojemforliat vidsträcktare fält all gora sin verhsamhet fruktbårande och sortjena silt bröd. Om hans uppfostran är kostsammare, sa har älven staten for hans bildning till en duglig och verksam medborgare gjort de största uppoffringar och anstalter, då den deremot för qvinnan, i intellcktuelt hänseende, icke sjort nagot alls. Vanligen kommer ej heller mannens soreträde till art i fråga förr, än hans uppsostran är sulländaså, och da beror det ju på hans egen verksamhet att förskalfa sig utvägar till sin bergning — utvågar, som stå öppna sor bonom; men icke for qvinnan, dels till folje af konveniens och vana, dets till solje al en förvänd ekonomisk lagstillning. ilvad det andra sbälet angar, så har det redan i nyssanförde argument blifvit vederlagdt och behöfver sordenskull icke vidare till granskning och vederläggning upptagas. Mera dock derom här nedan. slvad nu vidare det trellje skälet beträffar, så kan man väl med mycket log uppkasta den frågan : Hvem, annat än mannen, bar inskränkt qvinnans verksamhet inom sa tranga gränsor?— Hvad qvinnor, som sjellve fått bestämma sin verkningskrets, förmått uträtta, visar oss bistorien på mer än ett och mer än bundrade af sina blad; ja den saknar till och med icke exempel, att qvinnor, som af omständigheternas twång hlifvit bragte in på för dem helt lrämmande banor, fullföljt desamme med en takt, rädighet, raskhet och beslutsambet, som kunnat gora sjelf den stoltaste man heder. Namnen lenobia, Jeanne dc, Christina Gyllenstjerna, Emerentia Pauli, Emelie Plater, jemte otaligt manga andra, lesva ännu på folkets läppar och skola gora det sr länge menniskornas hjertan äro mäktise af en enda fosterländsk hansla. Utvidga qvinnans verkningskiets, gil henne en sa vidsträckt, praktisk och fullkomlig bildning som mannen, och man skall se, att hon i de flesta sall haller jemna steg mel honom, — Men om äfven omradet for qvinnans verksambet, sadant som det nu beinnes, är trangt begränsadt, så aro dock de pligter, som hon