Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1845, sida 1

t. icke erkänna, men fabrikanterne hä eremot längesedan fällt utslaget till förmån för detirinnande vatten rötade linet, och detta utslag torde väl få anses såsem fullt afgörande. Men hvad mjukhet och smidighet beträffar, så bar deti graf rötade återigen företrädet, synnerligen till inslagsgarn, då det i rinnande vatten rötade bättre pas: sar för tillverkning af uppränningsgarn. Vidare bar det sistnämnda alltid en ljusare färg, men deremot bleker sig garn och väf afigraf rötadt lin betydligt lättare. i Man skulle här kunna framställa den frågan, hvarföre icke allmänt äfven vid grafrötning linet först torkas, for att åstadkomma en segare produkt. Skälet tyckes vara det, att basten då löser sig långsammare och att för detta ändamål behöfves en mängd vatten, som ständigt tillslyler friskt, hvarpå icke alltid tillgång finnes. Rötningen är fulländad, då basten löser sig lätt och fullständigt från stänglarne, och på detta tecken måste man på det noggrannaste observera, ty går rölningen det minsta längre, så blifva lågorna sköra — för litet är alltid bättre än för mycket; emedan det förra kan bjelpas, men det sednare alldeles icke. Efter rötningen lägges linet på blek, d. ä. det utbredes tunnt på en fin gräsvall eller äng, och detta sker för att dels gifva det en ljusare färg, dels gifva en efter-röming åt sådana stänglar, som lörut blifvit sorlitet rötade. Blekningen sker ovilkorligen båst i Mars och April månader. På bleken måste linet ofta vändas, för att förekomma för stark underrötning och äfven för alt skydda det mot insekter. Efter blekningen foretages först bråkningen, hvarlill i Belgien på sednare tider måst begagnas den af Commission linire ampelt rekommenderade bråkningsmaschinen, af Breulin, hvilken icke angriper tågorna, som våra här i Sveriga vanliga bråkningsmaschiner. Omedelbart efter bråkningen företages skäcktningen, hvilken i Belgien sker med eu skäckt-träd eller en skäckt-knif, hvars konstruktion skall vara särdeles förträfflig och ej så mycket som de vanliga afslita lintågorna, och förorsaka förlust. För att sednare kunna fullkomligt renhäckla lintågorna företages arbetet med endast mycket små portioner i sänder. Dessutom användes i Belgien alldeles förträffligt arbetade häcklor. Al denna korta beskrifning synes att bela hemligheten att producera vackert lin, består i den stora omsorg, som användes vid hela proceduren, ålvensom deri att torkning vid eldvärme sällan eger rum, och anses skada linets färg. — — Ä — —