Ett godt Hädstecken. Uti fjerde häftet af Kongl. Vetenskapsakademiens llandlingar och Tidskriste för år 4843 lästes en ypperlig uppsats, undertecknad v. N. ...n, I hvilken ådagalades sättet, hvarpå Krigarsltändets medlemmar böra förrärfra sig aktning bland sina. medborgare. Den då härstädes utkommande tidningen 4606thene yttrade om de tankar och reflexioner, hvilka i bem. uppsats innehöllos, att de avoro så äkta humana och sannt medborgerliga, att de borde inristas i koppartaflor och finnas att tillgå i hvarje kasern, hvarje högvakt, ja i hvarje rum, der en krigare har sin boning.a Ett sidostycke till ifrågavarande krigsreglor träffar. man i det af oss förut i N:o 20 af denna tidning omförmälda tal, med hvilket Kapteuen vid Götha Kongl. artilleriregemente. R. S. O., ur C. U. v. Sivers den 24:de sistlidne Januari nedlade sin ordförandebefatining i Götheborgs Kongl. vetenskapsoch Vitterhetssamhälle. leke utan många svårigheter, har det lyckats oss att erhålla en afskrift af nyssbemålte tal, hvilket, då det hölls, på alla närvarande gjorde ett djupt och varaktigt intryck, dels derföre, att de reslesioner det innehåller äro grundade på en mångärig oeh rik erfarenhet; dels derföre, att det visar belålets förhållande till manskapet i en helt annan dager, än mängden i allmänbet föreställer sig. Det gifves nemligen ännu ganska många, som tro, att de värsvade trupperne utgöras af endast en rå, viljelös massa, den der, liksom Rysslands krigarehorder, blott genom en oblidkelig stränghet, genom de reglementariska föreskrifterna och hasselkäppen, kan hallas i tygeln. Att emedlertid detta icke är förhallandet; att andra åsigter hafva gjort sig gällande; att upplysningen, bildniagen och humaniteten äfven inom de värfvade krigareskarorna uttagit sin rätt — kan man se af det sätt, hvarpå Hr Kapten von Sivers afhandlat silt ämne: aHuru den värfvade soldaten bör af sitt befal behandlas, för att vinna skicklighet i sitt yrke, kärlek till detsamma, och derigenom motsvara de anspråk, som fosterlandet på honom äger för sin ära och sit försvar.a — Ämnet är, såsom låsaren sjelf torde finna, icke allenast rikhaltigt, utan äfven i högsta grad maktpåliggande. Härförarn ensam vinner icke slaget; de djupa leder vinna det åt honoms säger Tegnär, om vi rält erinre oss, i sitt skaldestycke: cTill Adlersparros skuggas, och äro dessa dledera lifvade af en sann sosterlandskärlek, af en djupt rotsåstad och upprigtig religiositet, af en varm tillgifvenhet för dem, som i slagtningens tummel skola leda deras rörelser, af en fast och innerlig öfvertygelse om rättvisan af den sak, för hvilken de strida ; då kan ej utgången blifva oviss: öfvermannas kunna de väl; men besegras.... aldrig. — ebet gamla gardet kan dö, men det gifver sig icke . . ...cHvem var det, som lade dessa betydelsefulla ord i den gamle grenadierens mun? — Fosterlandskärleken, känslan af rättmätigheten af den sak, för hvilken han gick i döden, kärleken till den besalbafvare, som anförde honom, äran. Samma åsigter tyckes Herr kapten von Sivers hysa. Se här et utdrag ur hans vid ofvanbemälte tillfälle hållna tal, så som det sig i vår alskrift befinner: aEn soldats bildning bör, för att motsvara TSAR — Mmm ——————————0 —