Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1845, sida 1

— Och ni är säker på, att kunna hålla ert löfte? — Jag erbjuder mig sjelf som gisslan. — Således ert hufvudl... I Skall springa för hans, om jag icke håller mitt ord. — Det är icke alldeles detsamma, sade regenlinnan. — Jag kan icke bjuda mer, svarade den okände. — Säg då hvad är egen begäran är. — Jag har begärt att få tala med Eders IIöghet ensam. — Min minlster är en annan jag sjelf, sade regentinnan. — Jag har begärt att få tala med Eders Ilöghet ensam, återtog den okände: det är milt första vilkor. i — Ienma oss, Don Luysv, sade Herliginnan. Ministern bugade sig och gick ut. Den okände befann sig nu emellan fyra ögon med regentinnan, endast skild från henne genom bönstolen, på hvilken låg cn bibel och öfver hvilken höjde sig ett krucilix. iegentinnan kastade en hastig blick på honom. pet var en man emellan 30 och 35 ar, hans växt var röslig, hyn solbränd, det ylviga svarta håret föll s i lockar långs hans bruna hals, uti de eldiga ögonen läg ett uttryck på en gang al beslutsamhet och förvågenhet: likksom alla ob sosbor, var han beundransvärdt väl växt, och hvar och en af de så vackert propariioneradde lenumarne utvisade, att vighet och elasticitet i rikt malt stodo dess egare till buds. . Hvem är ni och hvarifrån kommer ni-) frågade regentinnan. — Hvad gör mitt namn eller min födelseort lill saken? sade den okände. Jag är Kalnbresare, del vill säga, all jag är bunden al mitt ord: det är allt hvad ni behöfver veta, elier hur?