Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1845, sida 2

correspondens-artikel, hyari förekommer något om ställningen inom Bondeståndet. Enligt correspondentens utsago är detta stånd sörnämligast deladt i två partier: det ena af samma allvarliga karaktär, som ståndets pluralitet vid förra riksdagen, samt det andra förbundet med den nya regimen och i följd deraf uppburet af de stora tidningarne, hvarlorutan en tredje afdelning sinnes, hyilken står midt emellan de begge andra och, styrande tungan i vågskalen, merendels ger utslag i frågorna. Sisom hufvudmån för det förstnämnda partiet räknar correspondenten Rulberg, Bengt Gudmundsson, Sven Ileurlin, David Andersson; och ledarne för det andra, eller regeringspartiet, uppgilvas vara, utom Talmannen, några herrar inom Ståndet, såsom Hr zetterberg, Hr Sablstrom, lir Dahllöf m. fl. Då Aftonbladet kallat dessa uppgifter förvända och orediga, under uppmaning till Tit. all se sig noga före innan den ifragavarande correspondentens uppsatser införas i Tit. tidning, synes det —— att den, autan att förändras och utan att sltympaso, skulle blifva i vårt blad upptagen. Vi fullgöre nu denna af insändaren yttrade åstundan; men få tillika förklara, att vi, under de af msändaren stundom med frikostig hand utströdda liberalismens blommor, tro oss se en konservatismens orm lura. Det är möjligt, att vi härutinnan irra oss; men icke desto mindre kunne vi ej blifva qvitt detta alatet anguis in herbap, hvilket omedelbarligen, vid första genomlasandet af artikeln, påtvingade sig oss. Altt talmannen Ilans Jansson skulle i vigtigare fall. hysa andra politiska åsigter, an riksdagsmannen Hans Jansson, är något, som vi i det längsta vilje betvisla, äfvensom alt Strindlund skulle i sjelfva verket vara en kunnigare, varmare, upprigtigare fosterlandsvån, än han. Skulle den gyllene kedja med den aslilne Konungens bröstbild, hvilken han, vid kröningen, af den nuvarande regenten erhöll, hafva blifvit en boja på hans asjelssltändighetskansla?y Skulle äfven han, mannen ur folket, den frie odalmannen, hafva blifvit en konungamaktens odmjuke slaf? Skulle äfven han hafva kunnat låta sig blanda af skenet af det illusionernas hydrooxygengas, som utslrömmar på förhoppningarnes kanske snart till stoft förbrinnande halk-kula? — Vitro det icke, åtminstone icke förr, än vi hafve mera öfvertygande bevis i händerna, än dem, som wsändaren i sin artikel framlagt. Må vi icke förglömma, att Hans Jansson är sitt stånds talman, och att han, såsom sådan, icke kan deltaga i den strid, som brusar omhring honom, såvulla han ej vill blottställa sig för samma rättvisa förebråelser, som dem, hvilka H. II. Erkebiskopen för sina qrundlagsvidriga beteenden fått uppbara. Att Hans Jansson i den statsutskottliga landshöfdingefrågan hade kunnat och bordt handla annorlunda, medgifve vi gerna, äfvensom att han i fråga om riksdagens prolongation icke skulle hafva gifvil den tydning åt grundlagen, som han gjorde; men dessa inhonsequenser äro, i vår tanka, icke af en sådan betydenhet, att man för deras begående kan beskylla honom för att hafva Combylt tänieoch handlingssdtt. — Hans Jansson kan icke vara fruagen från menskliga fel och svagheter mera, ån någon annan. Vore han det, så hade han fullgiltiga anspråk på att vara något mera, än talman för Svenska bondeståndet vid 1844—45 års pohlska riksdag. Hvad inslndarens uppgifter , rörande de andre af honom namngifne ledamöterna af Bondeståndet, beträffar, så öfverensslamma de i allmänhet med vår korresmAandaonte Aanch as bhbalbno ll fäf foraf igtle