Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1845, sida 1

AA ? D— — ————— — — större och vidsträcktare, utan att detta sednare skulle kunna allt mer och mör skada och i skuggan försätta det förra. Alldeles så beter sig äfven mot oss det lilla, men högst aktningsvärda sragmentet af det stora Tyskland, nemligen Holland. Dessa förträffliga Nederlandare hafva visserligen mycket, hvaraf de kunna göra sig höga tankar; men de äro dock isingen punkt roligare, än i frågan Om språket, och de förgrymmas rigtigt, i händelse man dristar förehälla dem den ovedersägliga sanningen, att de tala en af platt-tyskans, eller gaminal-sachsiskans, många dialekter, i hvilken de nu visserligen hafva inmångt en mångd onpytliga och öfverslödiga, valska och latinska, uttryck och vändningar, just icke till någon vinst för språkets smidighet, välljud och skönhet. Dansken, som för öfrigt delar den germaniska, eller, såsom han mycket heldre hör det kallas, den göthiska stammens egenskaper, är en synnerligen retlig menniska, af ett burtigt mod och rask beslutsamhet, öfverhufvud spirituell och mycket rörlig. Man säger nu vanligen så här: detta allt är han derföre, att han är sjöman; det är i allmänhet karakteren af ett öoch sjöfolk. Men man kan genast invända: hyarföre äto ej Holländarne, eller Friserne, det i lika hög grad? Hvarfore besitter den beslutsammaste Engelska sjöman likväl en så utmärkt sinnesjemnhet och lugn? Det mäste förhålla sig så, som jag redan på ett annal ställe yttrat, att ett eget förhållande skenbarligen eger rum med köpenhamn, — hela Danmarks medelpunkt och hjerta —, med Seeland, samt de andra nårgrånsansande småöarna, nemligen det, att dessa utgöra elt ezendomligt folk, likasom ett litet folk för sig. Jag vet det väl icke säkert, och ingen historia kommer en här till hjelp med data om ordentliga invandringar; men sannolikt hafva här, under det tionde och elfte seklet, främmande frön blifvit utsådda, och sannolikt har öarnes göthiskbefolkning blifvit mycket uppblandad. Så myc ket vele vi af de fragmentariska underrättelser na från dessa århundraden, att de olika östersjö folkens sjöröfvaretåg alltjemnt sortsingo; all d danska vikingarne såsom byte bortförde hel skeppsladdningar sångna Vender, kurländar och Lilsländare från den Mechlenburgska, Pom merska, Preussiska och kurländska vallen, sam au de äfven osta begagnade sig af tyska fånga till slafvar. Då nu Sven och knut, i början elfte århundradet, liksom förflyttade tihet oc regeringen till England, så blef säkerligen dett Secland, herraväldets säte, till större delen al