Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1845, sida 1

Istewan och denne stannade plötsligen då han sick se Erzy, som inkommit vid modrens skrik och gick dristigi emot honom. Uona kände han icke igen, men den skona och blomstrande flickan, som mycket liknade sin moder, tycktes väcka gamla och djupå minnen i hans förvirrade själ. Han strök tillbaka sitt långa mörka hår, som låg vildt kring hans ansigte, och stod liksom förstelnad med ögonen fästade på sin fordna älskarinnas dotter. Erzy och Lazko talade båda med vänlighet tili honom och slutligen utsträckte han plötsligen sina båda armar samt tryckte Erzy länge och fast i sin famn. Då han åter laåt armarna falla, såg man honom för torsta gången på många år gråla. Tyst och stilla lät han föra sig från gården af sin halfbroder. Vägen till Istevans poning gick ofver byens torg; här hördes en vacker musik och rundtomkring svärmade en stor folkmassa. Efter många års förlopp, hade kongliga värsvare åter uppstagit sina täll på iorget. Rikt klädda hussarer lockade solket att solja deras lanor; på bordet stodo inbjudande vinhannor och bredvid dem ett ofantligt stort tennfat med nypräglade ducater och silfverpenningar. Trumpeterna skallade högt, zigenarne slogo på sina trummor och folket shockades i stora massor kring lälten. Med en synnerlig makt anslog denna vilda musik Istevans redan förut upprörda själ. Han stannade plötsligen och lyssnade, liksom en stridshäst, då man nyttjat honom vid plogen och han får höra de så länge saknade ljuden. Ilan höjde sitt hufvud, rätade ul sin lutande kropp och stod der hög och rak, som i yngre, bättre dagar. Småningom lörsvann hans vilda och förvillade blick och till allas förvåning gick han med afmälta steg till tältet. Lauko följde såsom hans skugga och såg huru han med vaknadt förstånd betraktade allt omkring sig, gick derpå dristigt fram till underofåcern och sade o5pap Andor af Rinsky hussarerle Cuderoflicern såg förundrad på honom och, 110, ende det vara en tiggare, räckte han honom litet