Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1845, sida 1

upphäfven i denna stat; den Tyska delen af Danmark väser nu nära lika med den Skandinaviska. Det Tyska vetenskapliga inflytandet kunna de ädle Danskarna naturligt iche vilja afvända ; inflytandet af det Tyska språket åter bade de gerpa afvärjt; men grannskapet och det bredare spår, i hvilket ett vida större solks vetenskap och konst intränga, mäste måktigt inverka på det närbelägna Danmark. Dertill kommer äfven nu den i dess tyska provinser unga, äteruppväckta tyska andan, som vindicerar sin anborna rätt och säger: huru? dessa Danskar, som icke äro öfverlägsna i bildning och vetenskap ; som till antal och makt blott äro oss lika, de vilja ej erkänna oss för jemnaoda kamrater, med egna lagar och författningar ? de vilja beherrska oss såsom undersnter, oss, från hvilka de i femtonde å hundradet emottogo sina herrskare? dessa äro djerlva nog alt vilja sormena oss våra tyska seder och lynne, och att med vanmähtigt godtycke söka uppkasta en damm mot värt, deras osvermäktiga, tungomål? Så är i närvarande ögonblick ställningen, och sålunda söresinnes emellan så nära grannar och beslägtade en, ytligt bel:aktadt, liten, men, djupare sed, stor alvoghet, nemligen å de Danskars sida, hvilka, i en viss passionerad förbländning, som mera har sitt ursprung i gamla minnen, än vya förhållanden, ännu icke vilja begripa det närvarandes ställning och stämning och huru Tyskland och Danmark, eller, rättare sagdt, Tyskland och Skandinavien , nu stå till hvarandra, eller huru de, enligt en sorståndig sakernas alvägning, borde stå. Det ligger verkligen någon ting löjligt i den ifver, med hvilken många Danskar hafva drömt om och strätvat för att utbreda sitt danska tungomal i hertigdömena, hos folk med tyskt språk, neml. Angler, Friser och Holsteinare. Löjligt, emedan det är omojligt; ursäk ligt, emedan den svagare och kortare gerna lager klacken till hjelp för att bli högre, då han star invid den starkare och längre. I en sådan retad sinnessorsauning står Dansken invid Tyskarna, och det ej blott i våra dagar, utan denna sinnesstämning är vida äldre, ehuru den senom det sista halfva århundradets tilldragelser och utvecklingar blifvit ännu mera slegrad. Detla är sordenskull ej blott ett bekymmer och en lasänga i och för maktens skull, utan det ligger verkligen en ädel känsla till grund derfor. Ett litet, trängt begränsadt lolk, i besittning af en egen litteratur, känner sig isynnerhet upprördt vid den tanken, att det skulle kunna se sill språk icke blott småningom förlora sig i ett ————