deles uttömdt på Riddare och krigare. Då måtte man hafva fyllt de tomma platserna vid plogen, på betesmarkerna, och tillochmed vid äran, med främmande armar, och på detta sätt matte i Seeland ett slägte hafva vuxit upp, som erhöll många främmande: tillsatser och, genom dessa främmande tillsatser, en egendomlig, lislig och häftigt uppbrusande karakter. Det är algjordt, att, om man betraktar menniskornas ansigten och gestalter, så bestod och består Dansken likasom af ivå olika nationer. Sisom urdanskar, eller såsom de danskar, hos hvilka väldet och namnet förmodligen haft sin upprinnelse, sramstå de skandinaviske Nederländarne, Dauskretsens Sithoner, Skåningen och Jutlänningen. Desse spela äfven den vigtigaste rollen i Danmarks medeltid; oarna voro på den tiden, hvad de ännu äro, vaktskepp emellan de fasta landen; på sin höjd bipersoner, sällan hufvudpersoner. Landets kraft och styrka, dess verkliga adel och ridderlighet, såväl som dess fysisha makt, belinna sig hos de båda första. Alven är det ett faktum, att den starke, srie, danske mannen vid. den tiden företrädesvis visade sig bland de Jutska bönderna, mindre bland de skånska; nästan allsicke bland Sceländarne. Deraf kunde man nåstan komma på den tanken, att de frie Dansharna i det närmaste försvunnit från öarna under härtägen mot vester, eller såsom konungarnas lilvakter, och såsom nybyggare i Biittanien. Ty sednare blefvo visserligen — tyvärr! — också de srie i Jutland och Skåne sorsatte till ett träldomslikt tillständ, likasom Dansken, öfver hufvud taget, ej kunnat rädda sig undan ett, den sydliga seodalismen liknande slasveri och bevara den nordiske innebyggarens ursprungliga srihet och sjelsständichet. llär halve vi alltså uppenbarligen två olika nationer. För det första: Sydsvensken och Jutlänningen, den resligasle af alla nordiska solkstammarna, vanligtvis ännu längre, än den äfven högvexte och smärte Frisern och Westfalern; oftast med ljust här och stora, blå ögon, till lynnet lugn och betänksam, till kroppen tung och langsam, eljest begåfvad med ett egendomligt, på engång skåälmaktigt och godmodigt uttryck. I Sverige är det ännu, i följd af den gamla afvogheten mot allt danskt, ett vanligt talesätt: Skåningen är likaså illslug som han är dum och slalvisk. Äfven Jutlänningen står hos de andra Danskarna i rop för alt vara listig och förslagen. Men dessa bäda väldiga och nordiska jätteslägten, männen i Skåne och Halland, samt de i Jutland, äro verkeligen ganska flitiga , arbetsamma, kloka och användbara personer och af en berömd, lugn tapperhet, såsom det anstår deras armar och ben. För det andra stå nu, gent emot dessa langa och stärka, Seeländaren och hans ögrannar, med hvilka äfven bufvudstadens småborga1e hafva ett temligen likartadt skaplynne. besse äro merändels af medelmåttig eller kort kroppsbyggnad, och den ofta förekommande svarta lärgen på håret (hvilket ofta hänger omkring och öfver pannan i raka, stripiga testar) och det merändels lilla och liksom sammanknipna ansigtet med sina djupt liggande, blixtrande, ja litt vredeblixtrande ögon, i förening med en lätt och snabb kroppens rörlighet, gör att de synas nästan som ett folk af annan beskaffenhet, än de bada osfvannämnde. Denne Dansk, i midten af landet, denna öbo, står nu i spetsen för Danmarks andiga och po