Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1845, sida 1

— ————— koniskt med: 40 re d a n. — Denna paradox kan möjligtvis träffa in på älshilligt inom de sköna konsternas område, äfvensom på vissa naturens senomener, der en för stor regelbundenhet och liksormighet låtteligen han blifva trottande och till följd deraf misshaga. I statsorganismen deremot är förhållandet alldeles motsatt; varande just sammanhang och regelbundenbet ett vilkor både for nytta och behag, samt (o r ed a no följaktligen oläåch, d. v. s. ful och skadlig. Generaliullstyrelsen tyckes emedlertid hafva tagit Ehrensvärds paradox till rättesnöre för organiserandet af Rikets hustbevakningsväsende; ty något mera doredig to, principlöst och osystematiskt, än detta, lärer näppeligen hunna presteras. Huruvida detta är för mycket sagdt kan bedömas af följande: Början af det första brefvet framställer såsom Kongl. Maj:ts nådiga vilja: 4: mo (all bevakningskedjan må jemnt och utan asbrolt tll tid och ställen varda underhallen utåt hela hustsinien 9 — Huru denna befallning skall kunna låta sig verkställa, då, med undantag af Skånes vestra kust, posteringarne (på de fleste ställena bestående af 2, stundom blott af en man) hafva en half till en mil och derutöfver till hvarandra, behöfver verkligen närmare utvecklas och reglementeras. 2: d o bestämmer samma kongl. bref, aalt bevakningen må ega nog materiel styrka att motstå smyghandlares möjliga försök au med våld genombryta linien.o — Manne ej då behöfvas mer än 2 man tillsammans, för att med någon slags sannolikhet af framgång hunna bjuda spetsen åt 10, 12 eller flere lurendrägande våghalsar? Atminstone förutsätter man da, att kustbevakningskorpsen skall bestå af idel achevaliers sans peur et sans reprochev. Forsattaren af dessa anmärkningar, hvilken nära et helt decennium bolt i Skane och Halland, der, åtminstone da for tiden, de störs a olaga lossningar egde rum, dristar dock med fullkomlig såkerhet intyga, all en så beshassad förutsättning är rent al belängd, för alt ej säga något ännu värre. Huru stort tjenstenitet och huru stark egennyltan än kunna vara — sor individens fruktan, at af det ösverlägsna antalet blilva sönderpiskad, eller rent af ibjälslagen, måste de duck gitva vika. Ilvarhen generaltullstyrelsen, distriktchess-embetena, eller ens kustcheferne känna 40:de-delen af de inträffade fall, då kustbevakningen; vid paträlsandet al ett större swugglareband, fuunit radligast, att, i brist på succurs, draga sig ur spelet. Jag skulle derom kunna beratta åtskilliga, lika pikanta som