Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1845, sida 1

IIU S.SAREN ISTENMNAN. EFTER OD. 4. I Ungern ligger en by som kallas Debrusin, hvarest, för längre Vid sedan, en man, som hette Lacko, bodde. Denne Lacko gifte sig med en förmögen enka, som med sin första man hade en son kallad Istewan. Dpå hon nu för andra gången gitte sig, måste hon göra arfskifte och sick sonen en vacker och väl skött gård jemte mycket jord dertuu. Men Istewan var eo vild och ostyrig A som hans moder Or Han ville aldrig I ära något och hade lika liten lust för det lugna Jandtitvel som för något borgerligt yrke. Förgälfves sökte hans farbroder och förmyndare alt tvinga honom genom stränghet. Biltida en morgon, utan alt någon anar det, sadlar Istewan sin bästa häst och rider in till staden, till hvilken äfven värfvare nyss kommit, och innan man ännu visste hemma, all Istewan lemnat sin modershus, var han redan på vägen med värtfvarne från staden. Några år förflöto utan all han lät böra at sig och man trodde allmänt alt han stupat i något fällslag mot turkarne; men en dag kommer helt oVi intadt en främmande och ståtlig hussar, med ett ärr öfver bånman, insprängande på en eldig häst, den han sätter in i stallet, går sedan omkring på gården och slutligen upp i huset som om han vore hemma der. Och det var han ju också; ty det var Istewan, som hade fått lof att resa hem på ett par månader att sköta det sår, han hade fått af en turkisk sabel. oJag ser, sade han till sarbrodren, all ni skött väl om hus och gård, medan jag varit borta. Ni kan fortfara der med ännu ett par år, det är ju er icke till förfång. Jag har lotte att få blifva qvartermästare och med tiden kan jag tjena mig upp till officer. Blir det då fred, kommer jag kanske hem och slår mig ned på egen gard. Dock snart fick han andra tankar. Några veckor derefier såg han på en marknad den vackra Iona och fick plötsligen lust att gifta sig med henne. De svuro