Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1845, sida 1

hvarandra trohet och snart derefter red Istewan åter till sill regemente, men ville nu hvarken blifva qvartermästare eler oslicer. Hav ville nu endast Söka sitt afsked, men detta gick icke så lätt utan drog ut i två är innan ban lyckades sorskasla sig detsamma. Nu ålervände han till bebrusin ridande på sin eldiga häst; han var munter och glad, sjöng och hvisslade samt klädd i sina bästa kläder — Dock huru hastigt tog icke hans glädje stut! knappt hemkommen fick han höra, att den vackra Hona icke kunnat motstå sin moders böner, sina slägtingars sörmaningar och öfvertalande. Hon hade redan etl är förut gift sig med säpsjudaren Jonas i Debrusin, en sormogen man, som hade en större gård, flera åkrar. ängar, hästar och får än Istewan. Han hör: de äfven, att Hona nyligen sått en liten dotter samt alt hon nu tänkte på sitt barn och ville helst glomma, all hon någonsin lofvat hussaren att blifva hans brud. Istewan teg och tvingade sin harm och förlvislan djupt ned i sitt hjerta, men han gick ul från staden, ut på vildmarken och djupt in i skogen. I flera dagar syntes han icke till och då man slutligen etter mycket sk nde, fann honom fiera mil bort från sina agor, kände man knappt igen den tappre krigaren. Afmagrad al svält, med sönderslitna kläder, vilda blickar och ett vildt tal, visade han alla tecken till vanvett, och då man blef tvungen att bruka våld ja till och med binda honom, för alt kunna föra honom hem, då steg hans galenskap till raseri. Sedan man sålunda aterfört honom till Debrusin blef han inspärrad i ett afsides beläget rum, under sin förmyndares uppsigt, och här förblef han under flera dagars vildhet och ursinnighet tills han slutligen foll i en stark feber, som försvagade hans krafter och lugnade honom något, men utan alt återgifva honom sitt fulla sörstånd. Han kunde gå omkring långa stunder och besöka hela huset, skogen och ängarne, utan all säga elt enda ord; blef han tilltalad, svarade han