Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1845, sida 1

a el da Å ul. — —— — Vi och, vi tro, hvarje råttänkande, kunna derför ej annat, än på det högsta gilla, att lagberedningen ulgått från de enkla principer, på hvilka den bygt den nya stafflagen och hvarigenom till och med valten och brödstrafset skulle afskattas, hvilket, i alla fall, nästan aldrig stränat iakttogs, och ingen lag ät sämre, än en som kringgås. Då sålunda ingen kan annat än billiga principerna, så han den på dem uppförda bygnaden ej heller vara alldeles förfelad, utan högst i några detaljer behosva ändras, och vi hoppas, att Riksens Ständer, i hvilkas hånder den nu är, skall pröfva den grundligt, underkasta den de ändringar den möjligen kan kräfva, utan att dock rubba den enkla, förnusisenliga grundvalen eller, hvad som värre vore, helt och hallet förkasta den, såsom det skedde af adeln och presterna med det, al ej mindre talanger, uppgjorda, hvilande representations-sörslaget. Li kunna ej heller linna, alt man misstagit sig vid tillämpningen af nämnde grundsatser, i någon anmärkningsvärd grad. bet enda, som synes 085 riskabelt, är, att allt sör mycken latitud blifvit lemnad at domarens godtycke, väl mycken utsträckving åt den eljest så riktiga satsen: aprölve domaren; ty nästan vid hvarje straff äro tvenne fängelsegrader uppgifna. Detta lorde verklägen behöfva att något närmare bestämmas, för att ej lata medborgares öde alltför mycket bero af en olta oerfaren eller ensidig domares godtycke. Dessutom finnes ej alltid noga uppgilvet botesbeloppet, utan det stär i vissa fall endast t. ex. ebötes. Måhända menas dock då bötesbeloppet enl. föregående paragrass strassbestämmelse, förvandlad till böter. betta är likväl ej tydligt angifvet. En del bestämmelser synas oss vara ganska väl, riktigt och fint uttänkta, såsom skillnaden emellan blow evallander till och med berådt mod verkstäldt brott; strafflöshet för ansorvandier, som ej angilvit känd brottsligbet mot bvarandra; hvilket allt vittnar om bemödandet att, så långt som möjligt, folja Försynens domsrätt, att mera se på uppsitet, än på gerningen. Ålven bestämmelsen i 28 Kap. 47 2, ant sormån ej få lana penningar af underordnade, vittnar om den finkänsla, som alltid bor hälla den kontrollerande i oberoende af den kontrollerade, 0. s. v. — Ansvaret, som bestämmes för vigsel utan lysning, 0. s. V., tillhör väl egentligen kyrklagen, beldst ingenting annat presterligt förekommer i hela stralslagsförslaget. — Hvad vi skulle vilja ladla är det besynnerliga sprak, hvari detta förslag, liksom vanligen all lag, är affattadt. Ilvarfor skall det vara ett annat lagspråk, bibelspråk, 0. 8. Vy