Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1845, sida 1

begge männen snart tillbaka. De gafvo högljudt tillkänna sin glädje och tilltre isställelse öfver hvad som skett och ramtogo allel anda medikamenler och stärkande medel, som de tydligen avskaffat just i afvaktan på dona händelsc. bet andra frunljänret skölle sin sällskapssyster, hvars tillfrisknande icke gick synnerligen lot, med vaflätlig uppmärbhsamhet och Sorgfällig hel-. Ematllertid utöfvade briSten på sömm och den ovanliga ansträngningen en ögonskenlig verkan på hennes helsa; och på så salt hände et sig, alt hon en afton, under det männårna voro borta på sin vanliga vandring, dukade under sor behotvet ar nvila och lade sig alt sofva, hvilket hon aldrig hittills siort sore männernes älerkomstl. Anna beslöt att till sin fördel begagna sig af denna omständighet och att väga ett försok till flykt. Trill den ändan utslächle hon ljiuset och satte, så sakta hon kunde, en stege, som brukades till detta andamål, emot muren och steg upp lin salluckan, som, då den icke utvändigt var tillveglad, gal ester tor hennes tryckning. Med tillbakahallen andedrägt lemnade hon i en obeskriflig angest del rängelsehvalt, der hon så länge hade torsmaktat. Men knappt hade hör fatt rikligt fotfäste deruppe, berrän luckan med hältighet tvil igen, och hon tydligen hörde huru hennes, ur sömnen al bullret uppekrämda sällskapssystrar skreko till i lörskräckelsen. . Rundt omkring om ifven af det djupaste mörker, böll hon sig, letande etter en utgång, så godt hon kunde, intill våggel. tills hou kom till en dörr, vid hvilken vidtog en bred trappa, som gick till ett rum, hvilset upplystes af ett rodt, fladdrande sken. Så sällsamt och öfvernaturligt detta sken än föreföll henne, så lifvades dock hennes mod, och hon nemtade derur den förhoppningen, att det förfallna slottet måste vara bebodt. Hon skyndade genast till ett långt galleri, ur hvilket skenet tycktes kom