Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1845, sida 1

— ——————— — särgade blommor ur stramaljen på sin stickbåge. Tid efter annan hvilade nålen i hennes hand, och bennes blickar föllo på landskapet utanför; hennes sinne, öppet för allt hvad naturen har skönt, hemtade här ständigt en ny tillfredsställelse, ty sällan hade väl ett fönster att bjuda på en skönare utsigt. Sväfvade hennes blickar bort i fjerran, så utbredde sig för det tjusta ögat de vågiga hullarne, som bekransa Laxsjön; losskog och barrskog, röd granit och andra sklenarter, on klar blå himmel, de till jernbruket Billi ngen hörande byggnaderna på sluttningen af bervet, de glänsande vågorna, som plaskade mot kullarnes fot — allt förenade sig bär till en herrlig särgharmoni. Men dagen vär ock utomordentligt vacker, en äkta svensk sommardag med sin klara blå himmel, sina milda solsträlarSänkte sig hennes öga, så fick hon se en båt sakta glida fram öfver sjöns spegelblanka yta, och soljde hon honom med sina blickar, så föllo de på de pråktiga anläggningarne, som omgåsvo herresälet: barne med sina täcka pavilloner, de vackra broarne, som i bländande hbvithet sramskimrande emellan trädens dallrande löfverk, de täcka inbjudande lundarne, de vågiga af lindar bekransade sädesfälten, de breda sköna vägarne, som behagligt slingrade sig emellan de i den mängfaldigaste färgprakt prunkande blomstersängarne, de stora träden, som med sina gylleno frukter smyckade gräsvallen, hela denna yppiga vextlighet, som syntes trotsa en breddgrad, som öfver deusamma en lång tid af äret utsträcker sin isiga spira; denna ordning, denna prydlighet, som osverallt herrskade, denna huldhet, denna omtänksamhet hos det belas skapare; hvilka ölverallt, såväl ur det stora hela, som ur hvarje enskilthet så varmt talade till hennes bjerta. Vid betraktandet af allt detta föll hon i en glad hänryckning, och hon prisade systern lycklig, som bade till make en man, sour högaktade henne, och som alla nära och fjerran älskade och måste älska. Plötsligt utropade hon: wilyvem kommer då der? Vi få främmande; men gästen ser verkligen sällsam utD De bägge männerna trädde fram till fönstret. I raskt traf nalkades ett åkdon huset. I åkdonet satt en sorunderlig gestalt, en lång mager man i hvit blus, sådan som man icke får se här i landet; hans draz stodo icke till att urskilja, ty från den osantliga skärmen på hans mössa föll ett grönt flor ned och beläckte hans ansigte. obet måste vara en utländningo, utropade mamsell Olivia; esahert on engelsman; de se ju alltid si besynnerliga ut!o — Nå, mente Wern, dengelsman, fransman eller