Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1845, sida 1

— — — —— —— — — ———————— dem emellan af noll och intet värde; och genom familjens inverkan fällde kyrkan högtidligt detta utslag. Men för alt gifva mer eftertryck at denna dom, begagnades list och våld, för att skilja Diana från sin make. Redan försvagad af en föregående sjukdom, fördrog hon dock icke länge silt hårda öde och sina slägtingars ovärdiga behandling, utan, under det d Aunbigne äfven insjuknat, slulade hon sin korta och fromma lefnad med dubigns namn på sina läppar. Under dAubignes Jukdont döljde man för honom sorgsälligt denna smärlsamma tidning; men när läkaren tillåt honom att lemna sina rum, skyndade ban till slottet Talcy, hvilket han öfvergifvit sedan hans maka blifvit förd från detsamma. Han trodde, att Diana nu hade återvändt till sitt stamgods, och ville blott säga den älskade silt sista farväl; ty att hon genom kafholska presterskapels dom blifvit skiljd från honom viste ban redan, och hade beslutat alt finna sig i sitt oundvikliga öde. — Men då han såg de gamla, vördnadsbjudande tornen, och sorgsanan svaja från deras tinnar, då anade han, att någol ännu förskräckligare än sjelfva skiljsmessan här kunde srässa honom, och sporrande sin häst, ilade han med beklämdt hjerta till slottet. De församlade tjenarnes och underhafvandes icke blott sorgedrägt, utan ännu mer deras bedröfvade anleten bekräftade hans aning. Ord hade ej behöfts, om ock icke i detsamma sorgklockan i det närbelägna slottskapeljöt kallat de församlade till själamessa öfver den älSkado aflidna borglrun. sedan Asubigne deltagit i uppsyllandet af denna sista, sorgligt — ljusva pligt, begaf han sig derifran med sin dystra smärta, för att lefva i stilla enslighet på en väns aflägsna borg. När ulgoöt han sis i klagosånger öfver det framsarna, och hans Sångmö andades blott ömhet och sorgligt hjusva känslor. Men icke länge skulle han förblifva i denna ens