Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1845, sida 1

— em ———— — O—— — da till den blodiga striden om sin bruds hand. Men hans större tapperhet dukade dock under för motssändarens större skicklighet. Sårad och utiattad af blodförlust. återfördes han till Talerv, der sar och dotter sväfvade i största oro olver hans försvinnande. Med de mest rörande tecken till uppriktigt deltagande föll Diana på knä vid den sanslöses bädd, och bad innerligt til himlen, att den måtte rädda den älskades lif. Den frommas bön blet hörd; ty straxt derpå uppslog dubigne åter ögonen, och en malt handiryckning yttrade hans tacksambet sor hennes onnua deltagande. Den gamle riddaren Talcy sorskade nu enträget efter orsaken Lill dAGhignes sårande, och då han, ehuru med svårighet, fått veta den, sade han, att ingen mensklig makt skulle bestrida dAubigne hans dotters hand; låt genast kalla Stlotts-kaplanen, som förenade de älskandes händer och genom sin välsignelse ännu fastare sammanknöt deras hjertans löreningsband. a PmaAubiesne var nu på höjden af sin lycka. Hans unga inmagande makas, älskvärda uppmärksamhet och sorgfälliga skotsel återgåfvo honom snart helsan, och intet, så trodde han, skulle nu störa hans sällhel. Men annorlunda var det skrilvet i ödets bok. En häftig dod bortryckte den gamle riddaren Talcy ifrån sina barns sida, och Dianas familj, med riddaren Salviali i spetsen, sökle nu alt upplösa WAubisnes föreninz ned henne. Salviati var uppretad åicrsver. att man ej radfrågat Honom vid detta gistermåls nislufande; och af samma orsak kände de Ösfrige sammiljens mecslemmar sig förolämpade, men de nylljade religionen till täckmantel. — 1 hjertat hade riddaren Talcy länge hyllat den nya läran, men som många andra, dels föormerna. och alltså ansågs Diana tör kafholik, ohuru hon i sjelfva verket icke var det. pA ubignet deremot var en kättare, och alltså var föreningen Ä onoslutsamhet, dels af vana vidblifvit de gamla