Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1845, sida 1

sätt. Detta ville emedlertid icke inträffa. Fångarne tego och underkastade sig äfven denna försakelse. En tröst återstod dem dock ännu: de inristade på murarne af sina fängelser sina tankar, inristade dem med spikar, knapp: nålar, glasskärsvor, 0. a. d. Understundom lyckades det dem till och med att gäcka sina vaktares uppmärksamhet och inbördes tillskrilva hvarandra en eller annan rad. Till bläck fick då alltid deras eget blod tjena. Dessutom hade de ett taklönster med grofva jerngaller före. När de efter otaliga ansträngningar hade klättrat upp till detta galler, sågo de derifrån de leende dalarne vid Bränn. de sågo solen, de belraktade ett skönt landskap, de. följde svalan I dess fria flygt, och de — lörbärdade sig alltså i synden . . . . Ändamålet med Kejsarens faderliga anordningar var följaktligen icke uppnådt. Det ankom fördenskull från Wien eu befallning, att hvarje vecka på det nogaste undersöka hvarje särskilt fängelse. Fången mäste, berölvad hvarje, äfven den ringaste, betäcknins, naken och darrande af köld, vänta medan de höge llerrarne, baroner, statsråder och generäldirektörer, rikt utstyrde med alla nådens och gunstens utmärkelsetecken, inspekterade alla delar af hans kropp, genombökade bans madrass i alla ristningar, undersökte det onämnbara kärl, som utgjorde fingelsets enda möbel, uppspråttade hvarje söm på sörbrytaredrägten, 0. s. v., för att upptäcka de spikar och andra dylika föremål, som kunde tjena honom till någon förströelse i hans elände och fördenskull väckt Kejsarens missnöje. För att berötva fångarne deras: sista tröst, blef, på hans befallning, en stor sten upprest framför hvarje gallersönsler. Marterade al denna eviga Sysslolöshet, denna förfärliga sele-a-tete med sängelsenm:arne, anhollo de olycklige med höga rop, att man mätte bevilja dem den gunst, som blef de gröfste förbrytare till del, nemligen att få arbeta. kgonskrilten blef öfverlemnad till Kejsaren, som af gunst och nåde tillät statsfångarne att slärka sina krafter med arbete, på så sätt nemligen, att han ålade hvar och en af dem, att hvarje dag lelverera ett visst qvantum — linneskaf.... allt vid äfventyr af att mista den beslämda sangkost-rationen, ja till och med vid alventyr af bastonad. Fångarne dristade göra underdåniga invändningar mot detta slags arbete, emot osnyggheteu af det gamla linne från hospilalerna och lazaretterna, hvilket man gaf dem att sönderplocka, emot de detsamma åtloljande skadliga dunster, som de mäste inandas, emot de vilkor, under hvilka detta arbete skulle — — — — RR —