Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1845, sida 1

kantskan, och kände sig ecnomträngd af sanningen i hennes ord. II sligt Ålalsalle modet hans hjerta på nylt, och han soresatte sig i detta ögonblick, alt aldrig lältsinnigt vilja bortkasta lifvets börda, skulle tyngden al hans jordiska varelse föresalla honom än sa tryckande. Utan dröjsmål följde ban derföre sin lilla ledsagarinna, hvilken, glad öfver sin gerning drog honom med sig vid handen, och icke Åröllnäde all under vägen berätta honom om sin fars godhjertenhet och menniskokärlek; och sin skyddling ville hon nu föra till denue far, som säkert af alla krafter skulle med råd och dåd bistå den behösvande och ötvergifne. ilickan hade icke losvat förmycket. Herr af Lezei, hennes far, moltog ynglingen vänligt, a i början något kallt. Gubbens ädla och välvillig: anletsdrag förvärfvade honom vid första anblicken ynglingens hela fortroende; och då Herr a f Lezei sorklarade sig villig, alt hjelpa honom, men att han likväl icke kunde lemna sitt bistand åt en alldeles främmande, som till och med kunde vara ovärdig detsamma, så gjorde ynglingen utan vidare betänkande honom bekant med alla förhällanden och omständigheter under hans korta lefnad. vMitt namno, sade han, är dA ubigne. Min far, en ifrig Hugenotit, var under Saint Cyr kommendant i Orleans. I den religion, som han var tillgifven, uppfostrades äfven jag, och mitt förstånd såväl som mitt hjerta kände sig genomträngda af denna rena lära. Delta är källan till mina lidanden; ty den forföljelse, som träffade nästan alla tlugenotter, blef äfven min lott. Väl var jag under min fars lifstid skyddad mot anfall, ty ban egde den största aktning hos både och vänner fiender, så alt ingen ågade uppträda såsom den redliges anklagare; men knapt hade han tillslutit sina ögon, förrän vinningslystna slägtingar, som fikade efter min lilla förmögenhet, viste sa tillställa, all jag blef anklagad såsom kättare. För