förrättas och som gjorde den gunst, om hvil ken de anhåällit, till ett straff mera. På allt delta svarade Kejsaren: Hvad klaga de öfver? Aro de icke philanlroper? — Fångarne måste foga sig i sitt öde och plocka charpi. Under det alt deras händer voro sysselsatte med detta enformiga arbete, var deras tanke fri, och detta var dem dock en tröst. kejsaren upptäckte snart, alt det var svårt att förbättra en upprorsmakare, som tänker, och dersore ålades sangarne, att, i stället för att plocka charpi, hvarje vecka sticka ett par strumpor — allt vid äfventyr af samma straff, som ofvan blifvit nämndt. Fängens tankar måste beqväma sig att nedsiiga från den höga spher, till hvilken den stundom vågade uppstiga, för all fästa sig vid elt nystan groft ullgarn, hvilket de nödgades att lära sig förarbeta till strumpor, med tillbjelp af några träpinnar. Tanken förskräcker, håren resa sig på milt bufvud, då jag besinnar denna åsaderliga mildhet. Man skulle nästan vara srestad att icke tro på dess existens, om icke många offer ännu vore till, hvilka kunna bevititna densamma. Och hvilka voro väl de män, som träffades af dessa tusende marter, som voro så mycket mera grymma, som de voro usla och förnedrande? Hvilka voro de män, som hvarje stund på dagen mäste hålla sig beredde att nakne framträda inför sina fångvaktare, lida hunger och törst, bära bojor på kroppen och, så att säga, äfven på tankan; som måste plocka linneskaf och sticka strumpor? — Desse min voro blomman af Italiens folk; de voro unge min, rika på kunskaper och förhoppningar, eller gubbar, på hvilkas förflutna lif endast den svartaste och otacksammaste politik kunde trycka förbrytelsens brännmärke. De Spielbergska statsfångarnes memoirer skola rathända en gång för Österrike blifva ämne till en interessant föreläsning öfver den konstitutionella rätten. ÖD TN a Eg ESSEN