Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1845, sida 1

— 2—kr) — — DLD ——— —— f— — —— ste dock noga märkas, att detta var en af hans hufvudsakliga och häraste sysselsättningar. På sina gamla dagar öfverlemnade den menniskoälskande Monarken gerna omsorgen om de vistigaste politiska angelägenheterna åt Furst Metlernich. llans eget, speciella och mest vigliga goromal var den ekonomiska och moraliska tillsynen öfver statssängelserna och förnämligast dem, som äro inrättade i fästningen Spielberg. I hans kabinett låg alltid en fullständig plan, från a till å, öfver det inre och yltte af denna sästning. Med denna plan var sorenad en anordning af timmarne, hvilken noga underrättade honom om hvad hvar och en fånge soretog sig hvarje minut af dagen. Härtill kommo ylerligare de noggranna rapporter, som han hvarje vecka inhändigade från polispresekten, sängelsedirektören, bigisadren, generalguvernören i pro vinsen, o. s. v. Sedan dessa ingatt, satte sig kejsaren till sitt silantropiska arbete. Se här en kort osversigt af det sätt, hvarpa han dervid gick tillväga: För det första var det af vigt, alt de politiske sorbrytarno icke inbillade sig, att det esisterade migon åtskillnad mellau dem och en vanlig brottsling, 1. ex. en lonnmördare, en penningförlalskare, en tjuf, en mordbrännare, o. s. v. De skule derfore sorvaras på samma ställe, som dylika förbrytare; klädas, föngslas och behandlas såsom desse — stundom till och med vida hårdare; de skulle halva något mindre än desse, nemligen: tillfalle att få inandas den sriska luften och styrka sina kroppsoch själskrafter genom arbete. Ilungern är också ett atjenligt medele till sorbättring.... Sltatssangarne på Spielberg fingo också fördenskull ständiet vidkänvas bungrens plagor. De usla lilsmedel, man gaf dem, voro al den beskaffenhet, att de med tingrarne nodgades knipa om näsan , när khungern nodzade dem att föra de stinkande kärl som innehollo desamme, till sina läppar. I borjan beviljade man statssangarne på Spielberg att fordrifva den langsamt sramskridando tiden med läsning; men aden godees Kejsaren märkte snart att denna lektyr var för dem en i moralisk näring, hviiken hjelpte dem att med värdighet bära sitt öde. Detta var en ny lörbrytelse, och böckerna blefvo fördenskull borttagne. En hvar, vare sig mundtlig eller skriftlig förbindelse mellan förbrytarne blef strängeligen förbjuden, och Kejsaren väntade, att ett eller annat vittnesbörd om ödmjukhet och ruelse skulle underrätta houom om de goda verkningarne af detta bans eladerligae handlings